Äntligen lite positivt!

Idag är en betydligt bättre dag än gårdagen. Gårdagens besök hos sjukgymnasten med Elvira gick bra. Han var en sävlig norrlänning, med en hel del vett bakom pannbenet. Hade inte bråttom utan tog sin tid, vilket var bra för Elvira behöver just tid. Han konstaterade också det som läkaren gjort, att hon är tämligen överrörlig. Vi sak tillbaka på måndag och få ett träningsprogram som hon kan göra hemma. Vilket också är bra. Han tog hänsyn till att hon är tämligen bunden till hemmet och inte klarar gå iväg någonstans. Så, ett bra besök, där Elvira fick känna sig sedd och trodd! Det gjorde att hon mådde rätt bra när vi kom hem. Var glad för första gången på ganska länge.
Läkaren ringde också och vi bytte ut Elviras Lergigan mot atarax. Hon fick en idag när hon skulle iväg med bussen, då hon var rätt ångestfylld redan då... Hoppas det hjälper henne att komma till skolan och dessutom in på lektionen. Mitt stora lilla hjärta. Vad det gör ont i mig att se dig må så dåligt...

Igår, kom en ny anteckning in i min journal! Jag är vidare i processen! Äntligen! Efter många omvägar med remisser som kommit tillbaka för komplettering och psykologbesök, så är jag vidare! "Bara" kirurgen som ska säga sitt bu eller bä som står mellan mig och ett nytt liv...

Hoppas det går fort nu... Har väntat sedan i maj.

Idag, är det snorkallt! Det var tveksamt om den lilla bilen skule starta, då batteriet håller på att ge upp, men den startade snällt och Anders kom iväg med de tre små och vidare till jobbet. Jag ska gå ner och få fart i spisen så det kanske kan bli någon värme här hemma. 15 grader i köket var det i morse. Har gärna 13-15 grader i sovrummet, men i övriga huset är det inte ok... Det har slutat snöa och solen tittar fram, vilket gör gott i själen. Kanske jag kan få letat rätt på något mönster till Minnas och Esters sommarjackor iaf idag. Och kanske kört någon maskin tvätt. Jag såg en väns inlägg på Facebook idag, och tvättkorgar har tydligen en botten? Måste kolla om våra har det, vilket jag starkt betvivlar... Där ligger ribban för idag.

Ljus och kärlek!

Namaste

Snö, och ME

Snön vräker ner, tiddelipom
Allt mer ju mer, tiddelipom
Det snöar...

-Det snöar alltjämt, sa Ior dystert.
-Det gör det, sa Christoffer Robin
-Och är kallt, sa Ior
-Är det? sa Christoffer Robin
-Ja, sa Ior. Men å andra sidan, sa han och ljusnade en smula, så har vi inte haft någon jordbävning på sista tiden...

Behöver jag säga att Ior är en stor favorit hos mig?

Sovit i nån timme inatt. Nacken vägrar ge med sig vilket i sin tur ger ångest... Nåja, bara att gilla läget och inse att det blir en dag i sängen... Ska försöka ta mig till sjukgymnasten med Elvira idag. Hon är ju överrörlig, har ett snett bäcken och värk from hell. Hoppas han kan göra något för henne. Lyckades iaf få iväg henne till skolan idag, om än sent...

Blev tipsad om ett avsnitt av "Fråga doktorn" där man intervjuar Karin Alvtegen om hennes ME-diagnos och livet med ME. Rätt basic, men bra grundinfo iaf. Se avsnittet här. Avsnittet med Karin Alvtegen börjar runt 18 minuter, om ni inte vill se hela programmet. Här finns mer utförlig info om vad ME innebär. Detta är vad jag, tillsammans med ungefär 40'000 människor till lever med, bara i Sverige. Fortfarande blir vi misstrodda, hänvisade till psyk och antas för inbillningssjuka och kverulanter. Samma lika med fibromyalgi, som ofta men inte alltid, går hand i hand med ME. Kallar dem för Farbror Fibbe och Moster ME, mina ständiga, icke inbjudna följeslagare. De är lika, men ändå olika. Fibron har mer fokus på smärtan, värken. ME'ns fokus ligger på fatigue och uttröttbarhet. Men de glider in i varandra, så jag som har båda, kan ofta inte dra gränsen mellan dem och säga detta är ME och detta fibro. Det som kan lindra Fibro, triggar i regel ME och tvärtom, så rävsaxen är ständigt runt mig. Det är en balansgång på slak lina över en avgrund djup som Marianergraven.

Ligger halvt utslagen i sängen, och tittar ut på snön som ömsom yr, ömsom dalar ner utanför fönstret. Det har en lugnande effekt på mig, har alltid varit så. Likaså åska, paradoxalt nog. Kallt som i en isbjörns rövhål är det förmodligen också. Har inte varit ute ännu, så jag kan ju inte veta säkert... Som vanligt, när jag har en dålig dag, kommer katterna och lägger sig hos mig. De jobbar i skift. Nyss gick Sture sin väg och har nu ersatts av Snoddas. De vet...

Värme, uppallad med kuddar och täcken och så småningom, lite extra piller, så ska det väl bli lite fart på den här käringen också...

Ska försöka få något i mig. Ingen matlust och dessutom vet jag att äta tar energi jag inte har i nuläget. Måste spara energi så jag klarar av att vara med Elvira hos sjukgymnasten...

Ljus och Kärlek!
Namaste

Sömngudar och helvete

Nu först, börjar det kanske vända. Nacken har hållit på att ta livet av mig i helgen, så jag har gått på alla tänkbara piller jag har tillgång till och ändå haft så jävla ont att jag kunnat gråta om jag bara tillät mig...

Nåja, lyckades iaf virka mig igenom mello i lördags. Vågade inte titta för mycket pga allt ljus och rörelse, för att inte förvärra det redan bedrövliga läget. Hade en god vän och hennes som på besök, och det blev en mycket trevlig kväll! Sedan kom ångesten på besök ihop med min pajade nacke, så sömn var inte att tänka på. Men disken försvann på nåt mystiskt sätt iaf...

Söndagen skulle vi fira William som fyller 19 år idag (hur i hela friden detta nu gick till...). Så jag klev upp relativt tidigt och påbörjade tårtfyllningarna. Hade bestämt mig för att göra Williamtårtor, dagen till ära. Den är fylld med päronmousse, glasscreme och päronfluff, täckt med marsipan som i sin tur täcks med chokladtryffel. Lite meckigt men resultatet blev bra! Ska se om jag kan hitta päronessens någonstans till nästa gång, för jag tyckte päronsmaken blev lite mesig med bara päronpuré, päronsaft och hackade, konserverade päron. Men, goda blev de! Efter firandet, kom kaklet flygande igen. Anders var iväg på futsal så jag stod inför solonattning. Kvällsmaten ordnade de själva, mina underbara, duktiga ungar. Borsta tänderna fick de göra själva, Elvira tog hand om nattningen av Ester och Minna och Melker kom till min säng och läste. Kom inte ur sängen... Fick tvingat mig upp lite senare och fick tvingat ner lite sallad som fanns kvar från middagen och pallat upp mig i soffan med hjälp av en myriad av kuddar. Hjälpte föga, men kunde iaf titta på ett avsnitt av outlander, en serie jag precis upptäckt. Så där ett århundrade efter alla andra...

Har sovit bedrövligt inatt. Smärtan från nacken är nära på outhärdlig. Den strålar upp i huvudet och ger mig migrän, ner i bröstryggen och ut i armarna och händerna som domnar. Det hjälper inte vilken ställning jag än intar, inget finns som lindrar. Bara morfin... Vill inte ta dem. Men ibland måste jag få andas från värken och faller till föga. Kapitulerar inför Morpheus, sömnguden och hans välkomna vila.

Idag har jag, värken till trots, tagit mig iväg och handlat lite. Med hjälp av min mor... Nu återgått till vändandet och vridandet i sängen. Kan inte ge efter idag. Ska hämta de tre små senare och kör inte bil med morfin i kroppen. Det vägrar jag! Så, bara att fortsätta vrida och vända sig i sängen i hopp om att hitta en ställning som för bara någon minut kan ge lite lindring. Förmodligen förgäves, men då har jag ju iaf fått lite motion...

Men jag kan iaf se solen härifrån sängen. På gott och ont; den frestar på min ljuskänslighet, men den gör mig glad och ger ett hopp om varmare tider.

Har just läst klart hungerspelen och är nu lite vilsen, som jag brukar bli när jag levt med i en bokserie. Får försöka hitta något nytt att lyssna på...

Ljus och Kärlek!
Namaste

Kaklet...

Idag är en dag i sängläge... Varken kropp eller knopp samarbetar. Lyckades iaf fixa middag, dvs fiskpinnar och mos. Men sedan tog det stopp igen. Åter till sängen. Så trött. Helt slut! Hade kunnat sova tills april tror jag. Hade hoppats kunna ta mig ner i syvrån, men det är kört. Ska försöka ta mig ut i köket och hiva i mig en näve blandade piller och en Nocco, så kanske jag klarar resten av dagen...

Ljus och kärlek!
Namaste

Sportlov och tjocksorkar

Idag, jobbar Anders efter att ha varit ledig måndag till torsdag. Ester har tillfrisknat såpass att hon är på fritids, liksom Melker. Minna är hos dagmamman.

I onsdags tog Anders med sig barnen (de tre små plus ett lånebarn) till ishallen. Mycket uppskattat! Igår var de till Rosseröd där de hade en skyttesimulator uppsatt som barnen fick prova. Efter det åkte de hem till en bekant som har kor och höns. Det tyckte de var roligt! På vägen hem åkte de och provade luftgevärsskytte också, så de hade en väldigt rolig dag!

Själv åkte jag med mor och Elvira till Nossebro. Ett rätt trevligt samhälle visade det sig, även om GPS'en skickade oss en synnerligen... Hmm... Intressant väg dit... Små, smala jäkla vägar genom skog och tassemarker, vilket fick mig att anta att Nossebro, består av fyra hus och en ko. Det visade sig inte vara fallet. Vägen hem tog vi över grästorp, vilket visade sig vara ett betydligt vettigare val. Nåja, vad vi hade i Nossebro att göra? Jo, Samuels flickvän tog över Piff och Puff för några veckor sedan. Piff fick tyvärr en stroke för två veckor sedan och lämnade Puff ensam och deprimerad. Då det är lag på att marsvin ska hållas i flock om minst två, började hon att leta efter en kompis till Puff. Han fanns först i Göteborg, men flyttades till Nossebro då ägaren tyckte att det var närmare Uddevalla. (Ja, fågelvägen ja...) Då Samuel och hans flickvän är i USA fn, erbjöd jag mig att åka och hämta det lilla livet när han blev leveransklar. Det var han i förrgår, då han blev fem veckor. Alltså, tog vi en roadtrip till Nossebro, via ställena gudinnan glömt, förträngt och begravt... Men vi har sett mycket skog! Innan vi åkte gjorde vi rent Puffa bur och gav honom ett tämligen välbehövligt bad, vilket resulterade i en synnerligen kränkt gris...

Vi kom hem med Kotten, som han ska heta, och släppte in honom till Puff. Puff, som sätter på allt som kommer i hans väg som med god vilja och mycken närsynthet kan liknas vid ett marsvin, började med att sätta sig på Kotten, som är ungefär en fjärdedel så stor som han. Sedan följde en hetsjakt utan dess like, med en herrans massa pip och skrik... Men, när kvällen gick till ända, sov de tillsammans i en väl tilltagen hö-hög. Puff har tagit på sig pappa-rollen och Kotten har fallit in i rollen som styvson, med vissa incestuösa inslag... Men, marsvin är inte så nogräknade när det kommer till den biten...

Så. Vad göra med denna dag, denna tabula rasa? Ingen aning... Just nu känns det helt ok att ligga här under täcket och slösurfa och äta sånt man kanske inte borde, men ändå passar på att göra när ungarna inte ser... Funderar på att gå ner och tända upp en brasa i syvrån och börja inventera inför sy-lan om två veckor. Misstänker att avkommorna kommer behöva kläder i sommar också, så det blir väl en del sådant sytt. Ester satt med mig nere i syvrån för nån vecka sedan och vi tittade i mönstertidningar. Så nu finns vissa önskemål att gå efter och mönster att rita... Men efter gårdagens roadtrip, är kroppen som den är, så vi får se vad som blir av dagen i slutänden.

Ljus och Kärlek!
Namaste

Frön som gror, ångesten och nyfikenheten likaså

Nå, efter det senaste synnerligen deppiga inlägget, så har jag gett farbror Fibbe en pungspark så klockspelet numera sitter i halsen på'n och moster ME har jag låst in i bastun. Det lär ju inte hålls särskilt länge, men vad fan... 😉

Min blomkål har tittat upp, likaså grönkålen, brysselkålen, några tomater, en spikklubba och en röd solhatt. Hittills. De står i sovrummet, vårt svalaste rum, just för att det inte ska gå för fort och jag ska få knubbiga fina plantor. Men, jag satte 8 blomkålsfrön. De har en grobart på 65% så jag tänkte att det renderar väl i ca 6 plantor, med lite tur. Tro på fan att alla grott! Nåja, lär väl få sälja av lite plantor om det nu är så... Ett trevligt problem, får jag väl ändå säga...

De tre små har varit ute i snön och härjat och det resulterade i en fantastiskt fin snögubbe som trappvakt. Ester har dock blivit lite vissen med huvudvärk och halsont, så här lagom till sportlovet och kunde inte svälja alls igår. Idag är hon dock på bättringsvägen.

Söndagens middag; kåldolmar. När jag gjorde kåldolmar senast, frös jag in hälften av köttfärssmeten rå i en påse. Nog det klyftigaste jag gjort, tror jag. Så nu var det bara att sätta Elvira på att skala potatis medan jag kokade kålhuvudet och rullade kåldolmar för glatta livet. Det är löjligt gott! Kåldolmar, kokt potatis och sås gjord på skyn, grädde, soja, salt, peppar och lite vegeta. Minna satte glatt i sig 3 stora kåldolmar, Melker 3 eller 4. Ester fick med möda i sig en, sin onda hals till trots. Sedan gick hon upp och lade sig i sin säng och sov i 2 timmar. Så helt kry är hon inte, den saken är ju klar.

Efterrätten tog vi när Anders kommit hem från jobbet. Varma hallon och glass. Också löjligt gott...
Ja, just det kokat saft fick jag gjort också! I min jakt på glass i frysarna, tog jag med en påse jordgubbar från i somras som fick bli saft. På minussidan var att den kokade över och flöt ut över både spis, bänk och golv... Men det blev några liter kvar i saftkastrullen iaf... Så fyra flaskor nykokt jordgubbssaft står nu på köksbänken och svalnar. Nån dag den här veckan tänkte jag trotsa permafrosten och gräva/hacka fram de rabarber jag har ett vagt minne av borde finnas nere i botten av den ena frysboxen i källaren. De får bli saft de också.

Hela helgen, framför allt kvällstid, har ångesten ridit mig som en mara. Dagarna går skapligt. De är fyllda med annat så tankarna hålls på banan. Det är skönt. Men med kvällen kommer mörkret och det letar sig ända in i själen och får fart på katastroftankarna igen. Igår eftermiddag/kväll tog den fart och bröt ut i en hejdundrande panikångestattack, så idag har jag blåmärken och bulor lite här och var efter att ha suttit och slagit mig med knytnävarna... Helt slut är jag, träningsvärk i hela kroppen, huvudvärk efter att ha suttit och bankat huvudet i väggen och bulor i pannan efter knytnävarna... Atarax, fanns liksom inte i min föreställningsvärld just då, vilket ju faktiskt förmodligen hade hjälpt... Man tänker ju så klart och redigt under en PÅ-attack. Eller hur det nu var...

Igår var Castor till bildoktorn igen. Nya bromsskivor och bromsbelägg bak. Vilket delvis var det som var orsaken till panikångestattacken. Vi hade en spelkväll med barnen igår. Eller ja, Minna tröttnade rätt fort och Ester orkade inte så länge. Men jag, Anders, Elvira och Melker härdade ut. Joakim von Ankas fantastiska affärer, blev det. Elvira vann. Och Melker, beroende på hur man ser det. Vi körde först till 500 miljoner, där vann Melker, men sedan sa vi att vi kör några rundor till och sedan räknar av alt. Då vann Elvira.

Idag tar jag det extremt lugnt. Migränen ligger och lurar bak hörnet och jag gör vad jag kan för att den ska hålla sig där. Melker är med en kompis på Nordens ark och Anders har precis åkt till muséet med Ester och Minna. Där är Anna och Elsa från Frost, på besök idag. Elvira ligger och läser bredvid mig i sängen, vilket gör mig så glad! Hon har inte kunnat läsa på så länge nu. All textmassa har flutit ihop till en grå, icke läsbar massa för henne. Hoppas det håller i sig.

Funderar på om min kropp och knopp ställer upp på att rita av ett mönster jag länge tänkt på. Frågan är om jag ska sy det också. Eller vänta till efter en ev operation. Svårt. Jag blir glad av att sy, men det känns så bortkastat om det jag syr inte kommer att passa om ett par månader... Vankelmod...

Ligger och tittar ut på snön som faller. Det inger mig ett lugn, det har det alltid gjort. Snön bäddar in världen i ett ljuddämpande ludd, precis så jag önskar jag kunde göra med mitt inre. Tänk att kunna bädda in alla jobbiga tankar och känslor i ett svalt, ljust ludd som bara dämpar alltihop och gör det mer hanterbart och lättare att leva med. Mmm, drömma kan man väl få göra iaf...

Jag har fått en förklaring till varför jag inte svarar på vissa läkemedel förresten! När jag var hos psykologen på obesitasmottagningen talade han om för mig efter 40 minuter att jag har PTSD. Det innebär att det endokrina systemet går på högvarv. Jämt. Han gjorde jämförelsen med att en person kan vara aspackad. Plötsligt inträffar något, tex mitt barn håller på att drunkna! Då, blir man spiknykter på bråkdelen av en sekund. Det är det endokrina systemet som går in. Där är mitt endokrina system. Jämt. Därför fungerar inte Stesolid tex på mig. Tandläkaren matade i mig 6st Stesolid à 5 mg inför en rotfyllning för ett antal år sedan, en dos som skulle sänkt en häst. Ingen effekt what so ever... Blir jag tillräckligt stressad inför ett tandläkarbesök, tar inte lokalbedövningen. Förrän efteråt, då ångestnivån sänkts. Numera tar jag alltid Atarax före ett tandläkarbesök.
Därför hade jag heller ingen effekt av Cymbaltan, utan sänktes till den nivå jag skulle varit utan antidepressiva öht. Vansinnigt intressant! Och rätt logiskt om man tänker efter. Ett ämne som väckt intresse hos mig och som jag tänkt fördjupa mig i närmare när ork finnes. Jag undrar vilka läkemedel som detta gäller, finns det något samband och går det att komma förbi det på något sätt? Många frågor, inga svar. Än...

Ljus och kärlek!
Namaste

Ångest, orsak och verkan

Fan vad jag hatar att vara beroende av tex försäkringskassan och andra för mitt och familjens uppehälle! Fattar inte att de tror att folk söker sjukpenning för nöjes skull. Denna ständiga ångest över huruvida man får den beviljad, bara för att efter ett par veckor behöva gå igenom samma procedur igen... Näe, detta är ingenting man väljer frivilligt! Har nu stått utan inkomst sedan juli 2017. Min läkare skulle skriva ett nytt sjukintyg till fk igår, sa han. Det har fortfarande inte kommit in något... Försöker plita ihop en överklagan till förvaltningsrätten, men det går sådär. Kan ju inte koncentrera mig till att börja med. Försök då göra det när panikångesten rider dig.

Har legat med panikångest till och från hela jävla natten över hur i h-vete vi ska klara vår ekonomiska överlevnad framöver. Har bett min chef att betala ut min semester, men vet inte om jag hinner få det innan räkningarna löper ut. Sjukpenningen ligger i min fåordige läkares händer. Försäkringskassan anser att jag är frisk nog att arbeta 100%. Det anser inte arbetsförmedlingen, och min läkare tillåter mig inte ens att arbetsträna... Vad fan ska jag göra då?! En jävla rävsax är det.

Det talas mycket om politikerna och hade den eller den kommit till makten istället så hade allt sett annorlunda ut. Jag tror inte det är så enkelt. Jag tror inte det hade blivit ett enda dugg bättre om alliansen behållit makten. De som sitter vid makten, har glömt hur det var att vara den lilla människan, om de ens varit i närheten av en över huvud taget, uppfödda i maktens korridorer som de är. De har aldrig behövt leva på socialbidrag. Aldrig behövt ta extra tid i affären för att vända på varenda vara för att hitta det billigaste alternativet. Aldrig behövt jaga röda lappar i köttdisken. De går till östermalmshallen och köper sina varor...

George Orwell, med sin bok "1984" och Suzanne Collins, med sin trilogi om hungerspelen, är inte så långt från sanningen. Det sker inte lika öppet i verkligheten som i den skönlitterära världen, men resultatet är detsamma. Den lilla människan styrs och offras. Människor "väljs ut" och skickas till en säker död, fast i verkligheten i form av utvisningar och indragna ekonomiska medel. Man tvingas krypa med mössan i hand och be om hjälp på sina bara knän, bara för att visas kalla handen. Vi växer upp och lever i en tid då media bara visar elände, död, sjukdom och krig. Det blir det normala, vi reagerar inte ens längre på sådant som är fullständigt vansinnigt. Emmanuel Lyere, en man som "av misstag" fick permanent uppehållstillstånd, av migrationsverket, utbildade sig, arbetade och betalade skatt, utvisas till Nigeria för att han inte är "tillräckligt bisexuell". Han utvisas, med motiveringen att det uppehållstillstånd han fick skulle varit ett tillfälligt sådant, till en tämligen säker död... Ett barn har hittills dött här i Sverige för att försäkringskassan dragit in hans assistans. Första, men troligen inte sista... Hur många som i sin desperation tagit livet av sig, efter att ha blivit utförsäkrade har jag ingen siffra på. Tvivlar på att det förs någon statistik på det heller. De svaga och de som inte passar in i normen, ska utrotas. På ena eller andra sättet.

Något är vansinnigt fel i Sverige idag. Sverige har blivit ett elitsamhälle, där alla är välkomna. Alla som passar in i normen. Den norm som säger att du ska vara välutbildad, frisk och infödd. Då är du välkommen in i samhället. Övrigt slödder ska gömmas, glömmas och helst utraderas så snabbt och säkert som möjligt.

Jag är uppgiven. Ledsen. Förbannad. Arg. Besviken. Sviken... Jag har inte valt detta: fibromyalgi, ME/CFS, depressioner, PTSD, whiplashskada, IBS, migrän, panikångest, reumatism och förmodligen nåt mer jag glömt... Vem fan vid sina sinnens fulla bruk skulle välja detta? Inget av det är dödligt, det vet jag. Men de tar mitt liv.

Först, tar de ens sociala liv. Man orkar inte gå utanför dörren. Måste gång på gång avboka möten och träffar då kroppen inte fungerar eller en panikångestattack dyker upp bakom ett hörn... Det sociala livet är det som först "väljs" bort. Vänner försvinner. Eller de man trodde var vänner. Endast ett fåtal orkar stå kvar, men de står fast. Det är de man orkar och vågar lita på. De som faktiskt förstår, när man säger att man inte kommer ur sängen en dag. De som förstår, när man en kvart innan, inser att jag klarar inte att ses idag... Familjen måste komma först, där måste man orka.

Nästa på tur, är fritidsintressen. Orken saknas, värken hindrar rörelse, gör man något, sår man betala surt efteråt. Fritidsintressen tar för mycket energi. Energi man inte har. Familjen måste komma först, där måste man orka.

För att hålla ihop familjen behöver man jobba för att få in pengar. När den dagen kommer då man kommer till jobbet,  ett jobb man älskar, efter en enorm kamp, och går in i en kompakt vägg av vanmakt och en insikt att jag klarar inte detta mer. Då faller den sista muren, den sista delen av ett normalt liv. Ett fallerande. ett ofantligt misslyckande. Familjen måste komma först, där måste man orka.

Till slut. Kommer den dagen man fruktat mest av allt. När man sviker familjen... När orken inte ens finns där... Leka med barnen, kan inte. Åka på utflykter, mycket sällan och då krävs planering så inget annat inträffar den dagen och för återhämtning efteråt. I flera dagar. Jag har svikit alla. Staten, jobbet, vänner och familjen. Eller, inte jag. Mina sjukdomar har svikit alla. Det ok som ständigt tynger mina axlar. Jag är isolerad. Har ett ytterst fåtal vänner, de som fortfarande orkar träffa mig, trots att de vet att det kanske inte blir av. Jag kan inte jobba. Jag klarar inte av att hålla ställningarna hemma. Jag skulle kunna sova dygnet runt. Tvingar mig att göra en del hemma. Med hjälp av mycket koffein och envishet, kan jag iaf få något gjort. Även om det inte räcker till.


Mycket gnäll från mig idag, ledsen för det. Men jag måste få ut tankarna någonstans, annars blir jag fullständigt galen...

Ljus och Kärlek!
Namaste

Bakslag...

Mår som förväntat idag. Helt slut, kroppen värker och vägrar lyda och huvudet ska vi inte tala om...

Ringde vc idag och lyckades få en tid kl 14, hör och häpna. Tog med mig det personliga brev jag skrev till försäkringskassan när det första avslaget hängde i luften. Tänkte han kunde scanna in det i min journal, så har han nåt att plocka inspiration ur när han ska skriva mina sjukintyg... 😉
Nej, jag fick inte börja arbetsträna. Tidigast 6 månader efter den planerade operationen. Sänkt... Men han ska skriva ett nytt sjukintyg till fk, så förhoppningsvis kan jag på sjukpenning igen.

Sedan var det utvecklingssamtal med Ester. Den ungen är iaf inget att oroa sig över, vilket jag är tacksam över. Just kommit hem och ätit semlor, vilket jag inte var i skick att göra igår. Nu sticker Melker till innebandyträningen och vi övriga tar det lugnt. Behövligt, eftersom jag inte är återställd efter gårdagen.

Men, vi lever och älskar, det är huvudsaken!

Ljus och kärlek!
Namaste

En diagnos till till samlingen...

Helt. Totalt. Fullständigt. Slut...

Började dagen med att köra barn till skola och dagmamma. Sedan familjerådgivningen. Därefter sätta sig i bilen och åka till Göteborg, närmare bestämt Östra sjukhuset, för att träffa obesitasmottagningens psykolog. Han gav sitt fulla godkännande för operation och dessutom en diagnos till; PTSD. Föga förvånande egentligen... Men, nu är det bara att vänta på kallelse till kirurgen...

Men nu, är jag helt slut. Skulle kunna bara lägga mig och sova tills imorgon. Men, är ensam med barnen då gubben har kören på tisdagar. Så, bara att släpa sig runt ändå...

Ljus och Kärlek!
Namaste

Längtan

Måndag. Igen... Inte så att jag direkt ogillar måndagar, det är morgnar jag ogillar skarpt. De infaller alldeles för tidigt på dagen för att det ska vara rimligt.

Fått ut gubben och de tre små genom dörren, på väg mot jobb och diverse pedagogiska förvaringslokaler... Bara Elvira kvar, vilket inte är så bara... Hoppas lyckas få iväg henne till skolan idag. Sedan blir det veckohandling, tvätt och syvrån. Eller ja, så ligger iaf planeringen just nu... Ja just det, ringa vc står också på agendan. Behöver ju ett läkarintyg som säger att jag faktiskt FÅR börja arbetsträna. Dummaste jag hört... Men om det är så det måste vara, så får jag väl trotsa min panikångest och ringa vc då...

Ligger i sängen och lyssnar på en talgoxe som tydligen fått för sig att det är vår. Talgoxar är opålitliga kräk... Litar inte ett enda ögonblick på att så är fallet, även om det slaskar deluxe ute. När jag ser årets första humla, DÅ kan jag lita på våren... Men ja, jag längtar! Vill ha solvarma husväggar och takdropp, krokusar och snödroppar, krasande grus under skosulorna på gångvägen, knoppande björkar, surrande, sömniga humlor, vrålkåta pippar som tutar i varenda buske och solvarm hundskit som stinker i vartenda dike! Jag vill ut och gräva och bygga växthus! Fylla pallkragar! Sopa grus från garageuppfarten! Jag vill knöla undan alla jäkla overaller, vintermössor och vantar, och byta ut dem mot överdragsbyxor och vårjackor! Kan man genom att läsa mellan raderna ana att jag ogillar vintern? BRA!

Ljus och Kärlek!
Namaste

Sparmat, frösådd och trädgårdsplanering

Gjorde klart dagens middag redan igår; biff bourgogne. J****r vad gott det blev! Billig blev den också, då jag fyndade ryggbiff med kort datum på Willys för en vecka sedan, för 49:- kg. Fyllde frysen kan jag säga... 

Skulle vi äta soperent i grytan, skulle det kosta 25:- per portion. Tror dock det blir 3-4 lunchlådor också, då är vi nere på 16:-. Ergo: det GÅR att leva skapligt billigt, även om man är många i hushållet.
Det är ytterst sällan jag köper kött till fullpris. Jag brukar passa på när affärerna säljer ut sina utgående varor. Då kommer man ofta ner med 50-75%. Då vi lever på en lön plus sparade/lånade pengar fn, tack vare förnedringskassan, gäller det att jaga extrapriser, men också vara prismedveten. Allt på erbjudande är inte billigt, så det gäller att inte bli lurad.

Idag har jag gjort den första frösådden. Idag såddes: grönkål (både grön och röd), 6 olika sorters tomater, physalis, blomkål, brysselkål, röd stormhatt, spikklubba och alruna. I nästa omgång, i slutet av april, blir det några olika sorters gurka, broccoli, majs och squash. Sedan blir det direktsådd i slutet av maj: morötter, svartrot, rödbetor, polkabetor, bönor och sallat. Paprika och chili skippar jag i år. Kanske blir paprika nästa år. Största bekymret är var ända in i hisingen jag ska göra av dem i väntan på utplantering?! Brukar slita mitt hår varje år i början av maj då vi bor i en mindre djungel... Men, är lika glad och tacksam varje år när det går att börja skörda, så det är värt det!

I övrigt på trädgårdsplaneringen står ett gäng pallkragar till, varav i en eller två jag ska göra en "häxans örtagård". Det är där jag ska ha min spikklubba. Har frön till belladonna, dårört och bolmört också som jag på sikt tänkte ha där i. Alrunan får bo i kruka, då den i regel inte är härdig här i Sverige. Giftiga ja, men odlar dem enbart för kuriosa, för att jag kan och för att de är vackra. Barnen är såpass stora nu, att de har vett på att låta bli dem. 

Alruna, Mandragora Officinarum

Bolmört, Hyoscyamus niger

Spikklubba, Datura Stramonium

Belladonna, Atropa Beladonna

Dårört, Scopolia Carniolica

Ett par pallkragar tänkte jag ha på framsidan, bredvid trappen där det nu är en rabatt som är helt omöjlig att få fart på. De få vallmoplantor jag har, kan få flytta till örtagården. I de pallkragarna tänkte jag antingen ha kålsorterna (i och med att det är skugga i stort sett hela dagen, lär det bli knubbiga fina kålplantor och dessutom trivs inte kålfjärilen i skuggan) eller potatis.


Rabatten på baksidan ska jag gräva upp, spara smultronen och sätta en 10-15 sparrisplantor där med smultronen runt fötterna. I nuläget är den rabatten mest rörig och fullständigt invaderas av vita aklejor varje försommar. Missförstå mig rätt, aklejor är jättevackra, men de tar över helt. Det finns någon misskött ros som aldrig blommar och alltid är full med lus, ett par rosenspireor (tråkigaste busken som existerar, om än lättskött och omöjlig att ta död på), lite höstaster (som får flyttas på), nån malva och i övrigt gräs och ogräs. Ja, det finns en helt fantastisk jättedaggkåpa som ska flyttas till ett bättre ställe, då den hänger ut i gräsmattan och skapar irritation varje sommar, och en praktmagnolia som jag själv satt där, och den får stå kvar. Men, nytt blir det iaf, för en skapligt billig peng. Men är det någon som vill ha ett par rosenspireor och en myriad vita aklejor till våren, så är det bara att säga till. ;-)

Men, allt detta känns synnerligen avlägset. Nu när jag tittar ut genom fönstret så ramlar det ner sånt där vitt äckel från himlen igen... Å andra sidan, hellre det än den där upplyftande, kommunalgrå blötan som brukar beteckna vår sk vinter...

Näpp. Nu blir det lite koffein, så jag inte somnar sittandes...

Ljus och Kärlek!
Namaste

Hennadags

Oj, vad jag har letat efter min henna-mössa. I tre dagar har jag sökt högt och lågt efter en blå frottémössa med rosa giganorm rosett i pannan och resår i kanten. Köptes för en spottstyver på wish, och jag skulle definitivt kunna sy en liknande själv, men nu ville jag hitta den! Lyckades inte... Men i min irritation över detta faktum, hittade jag ett par av Minnas urväxta, slitna caprileggings nere i tvättstugan. De fick duga... I med hennan, på med två plastmössor (den måste hålas fuktig och plastmössorna, även de inköpta i 50-pack på wish...) och sedan på med leggingsen. Liiiite tighta ska erkännas, men de funkade. Petade in bensluten under kanten i nacken. Snyggt! Eller nja...

En snabb titt i spegeln fick mig att inse att det fanns klara likheter med min barndoms badmössor i gummi, som var ett helvete att riva av sig efteråt då det kändes som om de var en hämndaktion från USA's urinvånare som skulpterade den vite mannen snabbt, effektivt och i stort antal. Minns dem med fasa... Fick inte samma känsla när leggingsen skulle av 3,5 timma senare iaf, vilket är ett stort plus.

Tycker väldigt mycket om den färg som hinnan ger! Har hållit på nu i... Hmm... 1år? Äh, ingen aning, men den bygger på sig lite för varje gång och oxiderar de första dagarna så färgen djupnar. Ett annat plus är priset. Köper min henna på orienthallen. ett halvt kilo ren henna kostar 29.90 och räcker till minst två helfärgningar. När jag blandar min henna, blandar jag på en hel förpackning på 500 g. Det som blir över häller jag i en plastpåse och slänger in i frysen. Där står den sig i flera månader och när man ska använda den tinar den på en halvtimme i ljummet vatten. Blandar den med hett vatten och ett avkok på hibiscusblommor. De bidrar med syra, som får hinnan att släppa ifrån sig färgen lättare och dämpar dessutom den orange tonen. Jag har också provat att blanda i rödvin, med samma resultat. den här gången blev det hibiscus och ett par matskedar kokosolja. En ytterligare fördel; inga äckliga kemikalier, ingen väteperoxid, inga silikoner och inga sulfater!

Nå nu har jag propagerat tillräckligt... Idag har jag gjort Melker till viljes och gjort äppelpaj, vilket han har bett mig om i ett par veckor. Så nu blev pojken glad. 💚

I övrigt så ska hallen röjas, tvätt tvättas och vikas, middag lagas (idag blir det korv stroganoff) och jag hoppas på en liten stund i syvrån. Idag har panikångesten lagt sig (än så länge iaf) och jag hoppas den håller sig borta, för nu är jag less på den. I kväll blir det mellomys med barnen med chips, dip och grönsaker. 

Ha en underbar dag alla ni glittrande guldkorn!

Ljus och kärlek!

Namaste

Bakslag, panikångest, sol och jävlar anamma!

Denna vecka ligger lågt på skaparfronten, tyvärr. Ångesten har hållit mig i sitt järngrepp hela veckan. Men ni vet vad man säger; det som inte dödar...

Igår var en dag som även dem gick i ångestens tecken. Började ok dock. Veckohandlade och pratade med chefen. Det visade sig att jag inte får börja arbetsträna som jag ville. De kräver ett läkarintyg på ATT jag får arbeta och vilka arbetsuppgifter som jag kan göra. Ergo; De vill ha finsamutredningen först typ... Min chef skulle skriva ihop en arbetsbeskrivning som jag ska ge till min läkare, så ska han utifrån det skriva ett intyg på att jag får arbetsträna... Jag får heller inte paragraf 28 från jobbet, så jag står fortfarande utan inkomst... Ångesten återkom med full kraft.Hämtade barnen och åkte sedan på syjunta. Funderade in i det sista på om jag fixade att åka, men jag är glad att jag kom iväg.

Hade en rätt produktiv morgon. Blev lite full i fan efter gårdagens totala bakslag... Försökte först få tag i min arbetsförmedlare. Hon är inte anträffbar förrän på tisdag. Förstås. (Om nån ser den där jävla gubben Murphy, så hälsa att jag är angelägen om att träffa honom. Med en granatkastare eller så...) Gick sen av en slump in på vg-regionens hemsida, för första gången på typ 1,5 år... Det slutade med att jag sökt två nya jobb. Känner jag att jag kan jobba, så kan jag väl för fan få göra det?! Nåja, vi får väl se hur det blir med det...

Sedan tog jag och mor en promenad på skalbankarna. Bott i Uddevalla sedan 1993, men aldrig varit där... *skäms en smula* Hur som helst, vackert var det i solskenet och jag insåg att det är ett utmärkt ställe att rasta avkommor på! Så dit kommer jag ta ätteläggarna i vår/sommar.

Ett litet vattenfall hittade vi som glittrade i solen.

Hela naturreservatet böljar i kullar och dalar.

Kan tänka mig att här är fullt med vitsippor till våren.

En tur ut till blir det idag när ätteläggarna ska hämtas och möjligen får jag köra Melker till fotbollen sedan, men i övrigt tänker jag ta hand om min värkande lekamen...

Ljus och Kärlek!

Namaste

Dagen efter...

Man vet hur mycket ångest tär på kropp och knopp, när man sover 14 timmar och vaknar med träningsvärk till och med i ansiktsmusklerna... Känns som om jag sprungit en mil, jagad av en amfetaminstinn noshörning... Nåja, nu börjar jag vakna till liv igen, både själsligt och kroppsligt. Idag blir en lugn dag, seg, men lugn... Ska börja med att försöka kräla ur sängen och kanske få nåt i mig, mer än morgontabletterna jag tog vid halv sju imorse.

Varje morgon, efter att barnen och gubben kommit iväg, går jag ut på fb för att se vad som händer i mina vänners liv. Vissa försöker ta tag i sitt förflutna, andra har fullt upp med nuet.
Man blir lite isolerad som sjukskriven. Då är fb en ovärderlig port till omvärlden och nån form av socialt liv. Skulle säga att, om man räknar bort familjen, ungefär 95% av mitt sociala liv finns på internet för närvarande. Låter det deprimerande? Jo, det är det också. Men om man, som jag, vissa dagar inte ens lyckas ta mig ur sängen, finns just inte många andra alternativ. Det sägs att i nöden prövas vännen, och det ligger något i det. Vänner försvinner. När man gång på gång tvingas avboka på grund av att farbror Fibbe bestämmer sig för att nu dansar vi slängpolka med träskor på din kropp och moster ME är hans danspartner. När man inte kan följa med till vissa ställen, för att ljudnivån är för hög, det är för mycket folk eller för mycket dofter eller intryck över lag. När en långpromenad gör att man blir sängliggande i två dagar liksom en shoppingtur, utekväll, sy-lan... Ja, jag gör mycket av det här ändå, TROTS att jag vet vad det för med sig, men det kräver planering och en stor gnutta envishet.

Planering... Fan vad jag hatar det ordet! Eller ja, egentligen är det fibron, ME'n och ångesten jag hatar, för det är de som tagit ifrån mig min spontanitet. Jag måste veta i god tid om något ska hända. Men, jag saknar tiden då man bara kunde "dra iväg". Efter en arbetsdag säga: äh, vi drar till stranden! en fin sommardag. Uteslutet... Det finns inga skedar kvar då... Skedar, undrar ni kanske? Det finns en bra liknelse som någon klok människa kom på. Den finns att läsa mer om här. Men i korthet innebär det att du får ett visst antal skedar (energimått) per dag, säg 12 st. Antalet skedar kan variera beroende på dagsform. Allt du gör kostar skedar. Olika många beroende på vad för aktivitet det gäller. Ett maratonlopp kostar fler skedar än att diska tex, för att göra det övertydligt. En frisk person gör åt med färre skedar än en som inte är det, av naturliga skäl. Komma upp ur sängen - en sked. Klä på sig - en sked. Duscha - två skedar. Fixa frukost - en sked. Redan innan man kommit till att ta sig till jobbet har nästan hälften av skedarna gått åt... För en frisk person, kanske alla dessa delar kostar en sked.

En av de saker jag fick med mig från smärtskolan jag gick för 150 år sedan ungefär, var just energireserven. En frisk person vaknar varje morgon med en energistapel på 100%. Jobbet tar 50% av detta. Sedan hem, hämta barnen och ta hand om hemmet. 30% till ryker. Då finns 20% kvar till fritidsintressen, träning, uteliv, träffa vänner och annat. En helt ok ekvation.

En person med kronisk värk, vaknar varje morgon med en energistapel på 60%. Bara att leva med ständig värk, tar 40%. Jobbet tar 50%. Hem, hämta barn och ta hand om hemmet. 30% till. Börjar ni förstå ekvationen? Som inte går ihop? Redan efter de absolut nödvändigaste delarna i vardagen, ligger man på minus...

Det första som ryker, när man är kroniskt sjuk, är den sociala biten. Det, hör till den procentdel som inte existerar på energistapeln. Hemmet blir lidande. Tvätt, disk och städning fallerar. Då är det tur att jag har en make som fyller upp. Släkt som hjälper till med tvätt och städning. Men de som står ensamma i detta? Vill inte ens tänka på det...

Nå, färdiggnällt för idag. Men detta ÄR viktigt! Jag är oändligt tacksam för de få vänner jag har kvar. Som fortfarande står fast vid min sida. Som inte tröttnat. Ni vet vilka ni är och jag älskar er högt och innerligt!

Ljus och kärlek!
Namaste

Utmaningar

Inte blivit mycket skapat i vinbärsskogen de senaste dagarna. Haft fullt upp med annat. Igår vart det veckohandling och frukost på ikea med mor. Sedan greja hemma, tvätta och hämta avkommor.

Idag blir en något lugnare dag. Ett par ångestframkallande telefonsamtal, tvätta, och börja skriva på ett överklagande till förvaltningsrätten angående avslaget på min överklagan till förnedringskassan.

Egentligen skulle jag åka till Göteborg på pubmoot ikväll, men det får vika för att ta de tre minsta på taekwondo-träning. Blir lite sent att åka efteråt tyvärr. Vad ett pubmoot är? Ja, det anordnas i Göteborg av Göteborgs Hedniska Nätverk och är en samlingspunkt för hedningar av alla möjliga slag. Agnostiker, wiccaner, Forn sed'are, OTO mfl. Vi träffas första tisdagen i varje månad och det brukar vara synnerligen trevligt. Jag själv, håller på att försöka dra igång Trestads Hedniska Nätverk, men det går trögt att få till några moot. Men vi ska iaf hålla ett i Trollhättan nästa torsdag, 15/2, välkomna ni som är intresserade eller bara nyfikna på vad vi hedningar är för några. Plats är lite oklart ännu, men det återkommer jag med.

Jag har en dröm, som Martin Luther King sa en gång. Och det är att starta någon form av sökarcentrum. Ett multireligiöst centrum om man så vill, dit alla trosinriktningar är välkomna för diskussioner och samtal. En mötesplats för alla trosinriktningar att mötas och lära om och av varandra och dit sökare är välkomna att ta del av allas synvinklar. Jag misstänker att det kommer bli svårt att få med de abrahamitiska samfunden i detta, men det hade varit roligt. Tänk, en neutral plats där alla kan mötas på lika villkor, för att sudda ut gränserna och få kunskap om varandras likheter och olikheter. Kanske, kanske man kan radera en smula av de spänningar som finns mellan oss då. På sikt... Nå, det är min dröm. Eller en av dem iaf. Med tanke på att Uddevalla är en smula unikt i sitt samarbete mellan svenska kyrkan, frikyrkorna och det islamska centret när det kommer till det sociala/diakonala arbetet här i staden, så kanske den drömmen inte är HELT ouppnåelig iaf... Men visst, de har mer gemensamt sinsemellan än vad de abrahamitiska religionerna har med hedningarna i stort. Men berg är till för att bestigas och det omöjliga tar bara lite längre tid på sig att lösas...

Ljus och kärlek!
Namaste

Underbar kväll!

Vilken kväll vi fick igår! Richard Söderberg är helt fantastisk! Skratt, gråt och allvar i en underbar kombination. Finns biljetter kvar någonstans, så GÅ!!! Det är värt att åka många mil för! #gaytenor

Åkte sedan hem en stund, då vår bokning på Pinchos låg en timme fram i tiden. Satte oss med Elvira, Samuel och min mor vid tv'n och fram kommer Edward Blom... Missförstå mig rätt, jag älskar den mannen. Men, vilket antiklimax! 😂Här hade vi suttit och fått förstklassig musik framförd i 1,5 timme och så kommer man hem till dansande bakelser och ostar och en man som inte sjunger rent och flackar med blicken från sida till sida som om han undrar vad i hela friden han gör där. Vilket förmodligen resten av Sverige gjorde också...

Nåja, efter den... Hmm... Kulturkrocken? Åkte vi iaf till Ponchos och åt. Fantastiskt gott! Vi satt vid fönstret, precis vid köket. När vi ätit klart, satt jag och studerade de två som stod och lade upp maten. Handskar hade de, vilket är en fantastisk idé. Om man inte står och äter, kliar sig i armhålan, petar sig mellan tänderna och torkar näsan med handryggen, utan att byta handskar... Fick nästan hjärnblödning på karln! Tänker skicka ett litet meddelande till dem om detta, för ville inte ta det inför en fullsatt restaurang direkt...

Idag körde jag ut Anders och Samuel till jobbet och mellanlandade sedan hos svärföräldrarna, med en tårta och för att hämta Ester, Melker och Minna som sovit där inatt. De har haft det jättemysigt med mellomys på madrasser framför tv'n.

Nu, har vi landat hemma. Elvira, Ester och Minna soffmyser vid tv'n, Melker är hos en kompis. Jag försöker hela min kropp efter gårdagen och om en stund ska middag fixas. Har liiiiiite syvråabstinens, så får se om jag inte kan fly dit ner och tejpa ihop ett mönster eller nåt åtminstone...

Ljus och Kärlek!
Namaste

Förväntningar och lite gnäll

Vaknade med brännande huvudvärk imorse. Nacken lagt av. Stappla upp och ta morgontabletterna och stupa i säng en stund till. När jag vaknade till liv igen, mådde jag bättre. Fixade fram frukost, diskade undan all disk som hopat sig och tänk, jag hittade en diskbänk under alltihop! Blev så till mig över min upptäckt att jag bakade en pumpakaka. Det är alltså samma recept som till morotskaka, men med finriven pumpa istället för morötter. Testade detta grepp i höstas när jag blev så dumsnål med halloweenpumpan. Jag menar, tjocksorkarna kan bara äta så mycket och vi hade två stycken pumpor på 4-5kg... Ergo, jag testade och vi tyckte allihop att det blev godare med pumpa än med morötter! Jag har testat det mesta på familjen när det kommer till pumpa, utan resultat. Vi tycker helt enkelt bara om pumpa i kakform och philadelfiaglasyr. 😀

Gubben har större delen av dagen hållit sig mer eller mindre instängd på toa. Nej, vi har inte magsjuka i huset, han är i städtagen. Vem sjutton kunde tro att vi hade ett helt badrum därinne?

Snart ska de tre små åka till farmor och farfar över natten. De ska ta dem till simskolan och sedan blir det mellomys för dem. Jag och A ska till Östraboteatern och lyssna på Richard Söderberg, vilket jag ser fram emot. Vi tänkte också ta oss iväg och käka något efteråt. När vi hade barnledigt senast, vet jag inte riktigt... Men trevligt ska det bli!

Hoppas bara min nacke kan komma på bättre tankar än hittills, annars kommer dagen sluta med morfin... Väntar in i det längsta, men ibland är det ofrånkomligt om jag ska kunna ha nån form av liv iaf.
Hur min whiplashskada yttrar sig? Ja... Har jag kört bil, suttit, stått eller gått en längre stund blir jag stel i nacke, rygg och axlar. Väntar man eller utmanar det ytterligare kommer en migrän utan dess like. Den viker inte på annat än morfin. Har provat allt; alvedon, diklofenak, treo (kan hjälpa ibland om jag har tur...). Har en vetekudde som man värmer, som går upp i nacken och hänger över axlarna. Den är jätteskön, men alldeles för tung. Kan inte heller använda axelremsväska numera av samma skäl. Måste ha en handväska i ryggsäcksformat och definitivt inte packa den för mkt.
Massage hade nog kunnat hjälpa på whiplashskadan, men det triggar fibron så det är kört. Akupunktur triggar igång min migrän. Träning triggar ME/CFS. Jag sitter liksom i en rävsax, där alla mina diagnoser motarbetar varandra; den som hjälper en stjälper en annan...

Nä, nu är det färdiggnällt. Jag ser fram emot kvällen, även om den kommer däcka mig imorgon.

Ljus och Kärlek!
Namaste

Castor är hemma!

Just när jag låg och krälade runt på golvet som bäst och tejpade ihop pdf-mönster, så ringer telefonen. Verkstaden! Castor är färdig! Kravla sig upp från golvet (likt en valross på land), få fart på Samuel, hiva in Castors vinterdäck i Stina (liten, laxrosa opel corsa, för er som inte vet...), åka och plocka upp mor och upp till verkstaden och hämta Castor! Wiiieeee! Min bil är hemma igen!

Kom preciiiiis in på garageuppfarten och börjat få in sommardäcken i garaget, när Elvira ringer och vill bli hämtad. Fine, åker och hämtar henne och plockar upp Melker på vägen hem. Nu tillbaka i syvrån, nöjd och tillfreds. Elvira och Melker tänker titta på film och mysa. Nu, äntligen, kanske bil-ångesten kan gå och gräva ner sig under nån gammal sten och sluta plåga mig.

Syskonmatchning

Dagen började med att köra barn till dagmamma och skola. Ester och Minna var i sitt esse, och drev mig till smått vansinne redan innan vi lämnat garageuppfarten. Där lägger vi alltså ribban för dagen...

Därefter åkte jag hem till min mor och mellanlandar innan vi åker iväg och veckohandlar. Just när jag lämnat av min mor hemma, så ringer William och ber om skjuts till sin praktikplats då han just missat bussen. Bara att köra honom. När jag kommer hem får jag hjälp av Samuel att kånka in alla kassar.

Efter lite frukost, går jag ner i syvrån och syr klart klänning nummer två av samma modell. Igår satt jag ju och vred och vände på det tyg som Ester kärat ner sig i för att få det att räcka både till henne och Minna. Jag lyckades till slut. Det blev två matchande klänningar av modellen "Flycatcher" från Ottobre 3/2014, med skillnaden i färg på kantbanden. Minna fick rosa och Ester fick efter mycket funderande lila. Jag blev riktigt nöjd och jag hoppas att tjejerna blir det också.

Så nu, får jag fundera på vad jag ska sy härnäst... 

UFO blir klart

Att det ska vara så svårt? Ester har kärat ner sig i ett tyg som var ämnat åt Minna. Med enhörningar på. Får Ester det, så lär Minna bli vansinnig! Så, sitter nu och försöker hitta nåt mönster där det går att kombinera med ett matchande tyg jag har så att båda blir nöjda... Hittar INGET inspirerande alls!
I brist på annat tog jag tag i ett UFO som legat sedan det senaste LANet i Borås. Nu, blev den sydd. Ett lite roligt mönster från Ottobre 6/2016.

Men, nu är den sydd. Vad gör jag nu?