Äntligen!

Nu, äntligen har jag fått tummen ur och skrivit en egenremiss till Gottfries-mottagningen i Mölndal. Den ska skrivas ut imorgon och skickas in. Jag är så trött på att ha ont, vara fullständigt slutkörd, stel och aldrig utvilad.

Vill bara ha en läkare som tar mig och mina symptom på allvar! Sist jag tog upp det med läkaren på VC sa han bara: "Det är så många som har värk, ta inte för många alvedon bara." Ergo: en verbal klapp på huvudet och idiotförklarande...

Men är det verkligen normalt att aldrig vara värkfri? Att vakna så stel på morgnarna att man inte ens klarar av att torka sig i ändan på toaletten? Att vara så totalt utmattad att man försöker uppfinna en väckarklocka som går att ställa en månad fram i tiden? Att inte minnas vad man sagt till vem och varför? Att jag som alltid varit rapp i käften och aldrig stakat mig, fastnar mitt i en mening och inte kommer vidare förrän tillfället är borta? Att inte kunna gå mer än till affären 10 minuter bort och tillbaka utan att få så ont att jag bara vill sätta mig ner och gråta och bli tvungen att knöla i mig värktabletter i ett dygn efteråt?

Som vårdpersonal svarar jag definitivt nej på alla ovanstående frågor... Men rent personligen är det här den vardag jag lever, varje dag. Jag är aldrig värkfri! Jag har bättre och sämre dagar, men värk har jag konstant vare sig jag sitter, ligger, går eller står...

Är just nu inne i ett skov. Idag är det händerna som tar livet av mig... Det värker i fingrarna, händerna och upp i axlarna. Fingrarna och händerna är värst.

Imorgon ska jag ta med mig M ner på stan och luncha med två goda vänner. Den ena av den befinner sig i helvetet rent ut sagt just nu och vi andra två ska göra vårt bästa för att hon ska få något annat att tänka på en liten stund iaf av en lång och tung dag. Hoppas vi kan lyckas med det.