Igår var jag då till Gottfriesmottagningen i Mölndal. Efter ett 1½ timma långt läkarbesök fick jag efter många år äntligen en diagnos! Det var som jag redan misstänkt att det är fibromyalgi som förpestar min tillvaro... Ingen rolig diagnos att få, men känner mig ändå sorgset tillfreds på något märkligt vis. Det känns liksom lättare att säkert veta, då har jag något att förhålla mig till. På måndag ska jag till vårdcentralen och ta en radda blodprover och sen ska jag få Behepansprutor tre gånger i veckan. Det finns tydligen forskning som visar att vissa fibromyalgiker mår bättre av det. Det är ju inte farligt att prova och jag har ju allt att vinna. Sedan blir det återbesök om 6 veckor för utvärdering. Det finns tydligen två läkemedel som är godkända i USA för behandling av fibro. Den indikationen är inte godkänd här i Europa dock, men på gottfriesmott används de för detta ändå, då ca 60% upplever en förbättring. Dessa läkemedel är dock inget jag bör ta så länge jag ammar, så vi avvaktar tills dess att jag inte ammar längre.
Jag tror att det som känns bäst är att läkaren lyssnade på mig och tog mig på allvar. Diagnosen är kronisk, men det är ändå ett kvitto på att jag inte är knäpp (åtminstone inte i det fallet...;-))! Det är verkligt det jag känner och upplever. Det är nog det mest värdefulla med det här tror jag...
Visst känns det skönt att få en diagnos när man mått dåligt länge. Det är en befrielse på ngt sätt att äntligen VETA. Så nu får du ansluta dig till klubben för oss med autoimmuna sjukdomar.. min mamma har blivit mycket hjälpt av Gabapentin. Ska kolla om hon får b-vitamin.. hon har nu tyvärr bara stafettläkare på vårdcentralen att förlita sig till:(
SvaraRadera