Ja, både mörkt och kallt är det nu. Och inget av det är jag någon större fan av... Nu är det återigen ett stridande med att få barnen att klä sig tillräckligt varmt. Eller ja, inte de två minsta, men de tre äldsta... Kylan skär genom märg och ben och gör att jag är än stelare på förmiddagarna och har mer värk dygnet igenom. Detta även om jag bestämmer mig för att stanna inomhus, som idag.
Funderade en stund på om vi skulle tagit oss ner till barngruppen i Bleket-kyrkan, men konstaterade att det är nog det jag mäktar med idag i så fall och det finns en del att göra här hemma också.
Energin har väl återkommit till viss del igen, tack vare sprutorna, men jag är långt ifrån där jag var när jag fick dem tre gånger i veckan. Men det har iaf gjort att jag beordrat gubben att skaffa hem ett gäng banankartonger, så jag kan sortera de urväxta barnkläderna och få upp dem på vinden. Är inne på min andra maskin tvätt för dagen och har tom orkat med att byta sängkläderna i vår säng och i Melkers säng. Har också lyckats hålla undan disken de senaste två dagarna. Nej, jag vet att det inte låter mycket i mångas öron, men för en som lever med IBS, fibromyalgi och kroniskt trötthetssyndrom är det som att bestiga Kebnekaise... En utopi... Något som i vanliga fall är en ouppnåelig dröm. Bara att orka hålla undan och hyfsat rent i hemmet, är något som de flesta tar för givet, men för mig är en seger mot det gissel som håller mig fången.
Trippen till Naturhistoriska i Göteborg blev lyckad. Dock tog det på kroppen så jag inte mäktade med att göra något större de följande dagarna. Men Ester var som i himlen! Elvira tyckte också det var spännande, framförallt att stå och dra ut lådorna med skalbaggar och fjärilar.
I förrgår satt jag i soffan och Ester kom och sa: Gosa dig! med huvudet på sned. Det är väl klart att jag vill gosa med dig! Sa jag och tog upp henne i knät. Ä dej! sa Ester (tycker om dig...). Mm, jag tycker om dig också, massor. sa jag. Vilken tur att jag har så många gossingar! sa jag sen. Mm, många ban du. sa Ester, återigen med huvudet på sned. Ja, jag har många barn. sa jag. Fem barn har jag, så här många. sa jag och höll upp min hand för att visa. Ba jobbat! sa Ester med ett stort leende och gav mig en high five på min uppsträckta hand. Åh, vad jag skrattade!
Det här är ett talande exempel på vad mina barn ger mig. Massor med kärlek, uppskattning och många goda skratt! Och jag är rätt säker på att jag ger dem detsamma... ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar