En av de tyngsta dagarna i mitt liv går mot sitt slut. Idag avslutade Sushi, vår gamm-katta, sitt liv. Hon blev 17 år i torsdags. Men hon var nu förmodligen helt blind och tämligen dement. De få gånger hon gick ut, gick hon och hängde med huvudet och gick in i rabattkanten för att komma fram till dörrtrappen. I somras sprang hon och jagade flugor, humlor, fjärilar och fåglar och gjorde krumsprång. Hade aldrig klarat av att se henne ta sig igenom en sommar i det skick hon var i nu. Jag vet det. Och jag vet också att detta var det mest humana, att vi fått 17 fina år tillsammans och att hon haft ett gott liv. Men det gör det inte ett enda dugg lättare... Inte nåt...
Det är märkligt, men vad livet än bjuder på, finns det alltid ett Astrid Lindgren-citat som passar. I det här fallet är det ur Ronja Rövardotter, när Skalle-Per gått bort och Mattis utbrister; Han fattas mig! Han fattas mig så det värker i bröstet! För så är det; Hon fattas mig! Hon fattas mig så det värker i bröstet!
Åh, vad hemskt! Du som haft henne så länge. Vad tråkigt:( Men jag förstår, man fixar ju inte att de lider heller.
SvaraRadera