Har varit ett tag sen igen, är medveten om det. Men tiden har inte riktigt funnits. :-(
På plussidan finns att jag nu börjat äta LCHF-kost,vilket gjort att min ibs-mage är som bortblåst och jag sakta, sakta är på väg ner i vikt.
Igår var jag och min mor på göksäter och det blev ett par julklappar inhandlade. Ny adventsstjärna till E2 och M1's rum och en till E1s rum blev det på Rotan. Idag fick jag en sväng till torp för att fixa inne-hjul till den bobbycar som Melle ska få i födelsedagspresent. Fick tag i ett par enfärgade bodys till Minna som växer som en svamp och en skrivbok att samla mina lchf-recept i.
Men, just nu är allt bara skit... A kör buss och det är väl ok. Men ungarna är ju fullständigt rabiata idag bara därför. Eller ja, förmodligen för att jag själv mår skit och knappt orkar med mig själv idag ens... Minna håller på att få tänder, vilket gör att hon är gnällig och har svårt att komma till ro. Vilket ju är fullt förståeligt, missförstå mig rätt. Men, jag försöker få henne att sova och då börjar vrålandet på de andra! Eller inte de två äldsta, men ändå... Ingen direkt orsak fanns att finna heller utan det var mest bara för att. Melle ville ha clementin, fick det men då skulle han inte ha den längre. Satte ner honom på golvet och då fick han ett utbrott för att han inte fick äta sin clementin, och så fortsatte det. Slutade med att han var så vansinnigt arg att han nästan kräktes och jag så frustrerad att jag kunnat slänga ut ungen genom fönstret. Nu är jag ju såpass vid mina sinnens fulla bruk att jag inte gjorde det. Det hade ju förresten inte hjälpt ändå mot vrålandet misstänker jag... ;-)
Ester bråkade med Elvira om vem som skulle måla vart med vad och W satt framför en skärm, för ovanlighetens skull en tv-skärm istället för.en datadito, och kunde nog inte bry sig mindre om vad som skedde.
Håller på att natta Ester och Melle. Ester har däckat, men Melle verkar en aning ovillig. Hoppas Minna har den goda smaken att fortsätta sova en stund till, tills Melle fått stängt sina gröna för dagen.
Morgondagen kommer förmodligen gå i ångestens tecken. Ska ju åka och lämna Ester på fm och likaså hämta henne. Ja, det är ju inte själva hämtandet och lämnandet som ställer till det utan bilkörandet och då framförallt parkerandet. För er som inte vet det, så har vi en Opel vivaro, en bil (nåja transportmedel då...) formad som en skokartong med plats för 9 personer alternativt en Opel corsa... Den är vidrig att parkera och det ger mig panikångest att veta att jag måste köra och framförallt parkera den. Jag misstänker iaf att nån hade reagerat om jag bara slängt av Ester i farten... Men, härtill är jag nödd och tvungen, som han sa Biskop Brask. Jag vet ju att panikångesten inte är farlig (även om det KÄNNS som om jag skulle dö), men den är j-igt otrevlig! Tänk er en hjärtinfarkt, astmaanfall och en stroke samtidigt. Där har du en rätt ok beskrivning av hur en panikångestattack känns... Och det utsätter jag mig frivilligt för? Ja, faktiskt. För hur djävligt det än känns, är jag inte villig att låta det styra mitt liv mer än det redan gör! Panikångesten kan ta sig i dalen! Jag måste kunna ha ett någorlunda fungerande liv trots detta gissel, så det är bara att bita ihop och mässa mantrat om och om igen; jag dör inte den här gången heller, jag dör inte den här gången heller...
På plussidan finns att jag nu börjat äta LCHF-kost,vilket gjort att min ibs-mage är som bortblåst och jag sakta, sakta är på väg ner i vikt.
Igår var jag och min mor på göksäter och det blev ett par julklappar inhandlade. Ny adventsstjärna till E2 och M1's rum och en till E1s rum blev det på Rotan. Idag fick jag en sväng till torp för att fixa inne-hjul till den bobbycar som Melle ska få i födelsedagspresent. Fick tag i ett par enfärgade bodys till Minna som växer som en svamp och en skrivbok att samla mina lchf-recept i.
Men, just nu är allt bara skit... A kör buss och det är väl ok. Men ungarna är ju fullständigt rabiata idag bara därför. Eller ja, förmodligen för att jag själv mår skit och knappt orkar med mig själv idag ens... Minna håller på att få tänder, vilket gör att hon är gnällig och har svårt att komma till ro. Vilket ju är fullt förståeligt, missförstå mig rätt. Men, jag försöker få henne att sova och då börjar vrålandet på de andra! Eller inte de två äldsta, men ändå... Ingen direkt orsak fanns att finna heller utan det var mest bara för att. Melle ville ha clementin, fick det men då skulle han inte ha den längre. Satte ner honom på golvet och då fick han ett utbrott för att han inte fick äta sin clementin, och så fortsatte det. Slutade med att han var så vansinnigt arg att han nästan kräktes och jag så frustrerad att jag kunnat slänga ut ungen genom fönstret. Nu är jag ju såpass vid mina sinnens fulla bruk att jag inte gjorde det. Det hade ju förresten inte hjälpt ändå mot vrålandet misstänker jag... ;-)
Ester bråkade med Elvira om vem som skulle måla vart med vad och W satt framför en skärm, för ovanlighetens skull en tv-skärm istället för.en datadito, och kunde nog inte bry sig mindre om vad som skedde.
Håller på att natta Ester och Melle. Ester har däckat, men Melle verkar en aning ovillig. Hoppas Minna har den goda smaken att fortsätta sova en stund till, tills Melle fått stängt sina gröna för dagen.
Morgondagen kommer förmodligen gå i ångestens tecken. Ska ju åka och lämna Ester på fm och likaså hämta henne. Ja, det är ju inte själva hämtandet och lämnandet som ställer till det utan bilkörandet och då framförallt parkerandet. För er som inte vet det, så har vi en Opel vivaro, en bil (nåja transportmedel då...) formad som en skokartong med plats för 9 personer alternativt en Opel corsa... Den är vidrig att parkera och det ger mig panikångest att veta att jag måste köra och framförallt parkera den. Jag misstänker iaf att nån hade reagerat om jag bara slängt av Ester i farten... Men, härtill är jag nödd och tvungen, som han sa Biskop Brask. Jag vet ju att panikångesten inte är farlig (även om det KÄNNS som om jag skulle dö), men den är j-igt otrevlig! Tänk er en hjärtinfarkt, astmaanfall och en stroke samtidigt. Där har du en rätt ok beskrivning av hur en panikångestattack känns... Och det utsätter jag mig frivilligt för? Ja, faktiskt. För hur djävligt det än känns, är jag inte villig att låta det styra mitt liv mer än det redan gör! Panikångesten kan ta sig i dalen! Jag måste kunna ha ett någorlunda fungerande liv trots detta gissel, så det är bara att bita ihop och mässa mantrat om och om igen; jag dör inte den här gången heller, jag dör inte den här gången heller...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar