Den som kände mig för 20 år sedan, kände mig som en person som var rapp i käften och alltid hade svar på tal. Ordnörd, diktare, bokslukare, språkpolis... Jag är inte längre samma person. Fibrodimman har tagit den stora delen av min personlighet. Den tar mitt minne, mitt ordförråd och mitt sifferminne. Svar på tal, får inte samma effekt om de rätta orden inte hittas förrän ett par timmar senare. Möten glömmer jag om jag inte skriver upp dem. Jag saknar den påminnelsefunktion som fanns i mobilen, den har gett upp. Barnens personnummer har jag uppskrivna på en lapp i plånboken. Min mobil är full, med digitala postitlappar. Jag vet inte hur många utvecklingssamtal jag glömt de senaste tio åren. Och varje gång läraren ringer och frågar hur det är och var jag är, kommer skammen som en fönsterkuvert från kronofogden...
Jag saknar böckernas värld, att sluka både skönlitteratur, faktaböcker, avhandlingar och poesi. Jag har nyligen upptäckt storytel, med dess bibliotek av böcker. Så jag kan återigen fly in i en annan värld när denna blir för tung att hantera. Men, vissa dagar kan jag inte ens hålla tråden i en ljudbok... Dessutom är utbudet inte alltid det jag skulle önska, saknar facklitteratur som är inläst och när det kommer ut en ny bok på marknaden som jag längtat efter, dröjer det ibland ett par år innan den läses in...
Men framförallt saknar jag mitt ordbajseri. Att allltid ha rätt kommentar på lut, att vränga ut och in på orden i virvlande krumbukter. Snabbt och rappt. Jag saknar mig... Jag hatar att behöva leta efter orden i ett inre bibliotek där någon orkan blåst in och någon psykopatisk amöba utan hjärna anställts som bibliotekarie att bringa ordning... Många gånger hittar jag inte rätt ord utan ut ur min mun kommer någon obegriplig gallimattias som både kan verka irrelevant och totalt osammanhängande. Ibland tom förolämpande, då helt fel ord kommer utfarande ur min mun innan jag ens hunnit reagera. Då skrattar min omgivning. Jag skrattar plikttroget med, men inombords skäms jag, gråter, precis som i den gamla visan "Hej clown". När kvällen kommer och masken åker av, finns alla verbala snedsteg kvar, hånande, pekandes, hånfullt skrattandes och då kommer även ångesten krypande...
Jag saknar mig. Den som faktiskt kunde sätta de rätta orden på den kunskap som faktiskt finns kvar där inne någonstans, fast orden som formar den är i total oordning. Jag var, är, förbannat kunnig inom många områden. Jag var bra på mitt jobb, kan mycket om djur och natur, trädgård och odling, handarbete och annat. Men när jag kallar hammaren för "tjabank" under en operation för att jag inte hittar rätt ord, försvinner en hel del av (nu hittar jag inte rätt ord igen, förbannat!) proffessionaliteten (ingen aning om det är rätt ord dock...). Orden "mojäng", "manick" och "molijox" har ersatt mycket, och det kan jag tacka Mulle Meck för, som jag läste för barnen när de var mindre.
Jag har inga problem med att bli äldre, åldrandet är en del av livet, av det normala, the circle of life liksom. Men fibrodimman, som tar min personlighet, den kommer jag aldrig att acceptera... Jag försöker att be dem som drabbas av oordningen i mitt verbala bibliotek om ursäkt. Ibland hinns det inte med. Men vet då, att det inte är "jag" som talar, utan min sjukdom. Jag har sagt det många gånger förut, men säger det igen; Fibromyalgi är ingen dödlig sjukdom, men den tar mitt liv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar