Nå, i lördags blev det en sväng till akuten för min del. Öroninflammation, bihåleinflammation och begynnande lunginflammation blev domen och fick således åka hem via apoteket och hämta ut penicillin. Så nu börjar jag låååångsamt bli bättre igen även om jag fortfarande hostar så jag tror jag ska bli tokig.
Men... Det finns de som har det värre... En vän, som jag räknar till de goda av dem, förlorade sitt barn i magen i helgen. Hon hade 5 veckor kvar till bf... Jag och gubben har gråtit floder de senaste två dagarna sedan vi fick veta... Livet är så orättvist! Detta är sådant som inte händer. Inte SKA hända. Inte FÅR hända... Detta gör ju givetvis att jag själv känner mig som en skurk, som har fem friska barn och blev lite oplanerat gravid med nummer 6. Varför händer detta då henne? Som planerat sin graviditet in i minsta detalj, längtat, älskat, väntat... Det är så ofattbart att det inte går att sätta ord på det. Om jag och min man fäller så många tårar, för ett barn som inte ens är vårt, vad går då inte de igenom? Jag kommer aldrig (hoppas jag) till fullo förstå vad de går igenom, men jag kan erbjuda, och har erbjudit, mitt stöd och min närhet. Sedan förstår jag om jag är en av de sista människor hon vill se på ett tag, med min mage... Men, gråter för deras skull, det gör jag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar