Äntligen!

Ja, natten till lördag hände det äntligen, det vi väntat på och längtat så intensivt efter. Värkarna satte igång i fredags och på kvällen åkte vi in till förlossningen. Ryggbedövningen blev det ingenting av, pga en stressad narkosläkare vars telefon ringde hela tiden. Mitt i allt gick vattnet och min panikångest slog fullständigt bakut. Hade dock en underbar barnmorska som gjorde vad hon kunde för att förkorta eländet och på en enda krystvärk föddes så vår efterlängtade dotter kl 01.34, 3730g tung och 51cm lång. Vi kom hem igår till förväntansfulla barn och en lite vankelmodig Melker, som helt plötsligt tedde sig gigantisk. :-) Mjölken rann till redan igår, så idag har vi en mätt, nöjd och tillfreds dotter.

Av förklarliga skäl kan det bli lite glest mellan uppdateringarna framöver, men jag hoppas på överseende med det. ;-)

En h-esvecka...

Tja, jag tycker vansinnigt mycket om min svåger. Med det klargjort och med gravidhormoner i bakhuvudet så fortsätter vi...

Fotbolls-EM har ju som bekant börjat... Och med det kom min svåger som ingen tv har. Tre (eller var det fyra?) dagar i rad. Som höggravid, frustrerad, värkande ville (och vill) jag bara få vara ifred med mig och min familj. Det gick till slut så långt att jag kollade upp hotellpriserna här i stan bara för att få vara ifred! Vilket ju iofs inte hade hjälpt ett dugg, eftersom jag inte kunnat vara utan A eller barnen... :-/

Hur som helst, så fick jag iaf röjt klart källaren i ren frustration och förtvivlan. Fick i måndags släpat upp alltihop ur källaren och sparkat iväg gubben till tippen med eländet också. Pratade med A om hur jag kände mig trängd och förvisad till sovrummet och han blev sur och skällde på mig. Vilket fick till följd att jag tiger...

Tisdagen började också underbart... Min mor ringde och skämtade på min bekostnad, vilket jag inte alls var mottaglig för under omständigheterna (Konstigt...), vilket i sin tur ledde till att hon blev asförbannad, slängde på luren i örat på mig och inte pratade med mig över huvud taget förrän igår. Vilket fick till följd att jag tiger och lider. Mår verkligen piss, vilket jag ju redan gjorde till att börja med... 

I tisdags kväll vaknade iaf A till liv och det jag sagt började väl så smått sjunka in. Så vi fick väl pratat ut hyfsat iaf så vi är åtminstone på talande fot igen, även om jag fortfarande är deppig och nere så det både räcker till och blir över. Men dum som man är, så ler man och visar inget utåt... Men inombords gråter jag så jag går sönder...

Skolavslutning idag. Fick lånat en locktång av grannen då Elvira redan för ett par månader sedan klargjorde att hon minsann skulle ha lockar på skolavslutningen! Satt i en halvtimma och lockade håret på henne och hon blev så glad! Så det var värt det, alla gånger... :-) Men, jag klarar inte riktigt av skolavslutningar. Vad det är med dem har jag ingen aning om, men jag gråter floder! Varför vet jag egentligen inte, för det är ju varken något sorgligt eller direkt lyckligt med dem. Men där står jag iaf med tårar i fontän á la Lille Skutt, och nej, det har inget med gravidhormoner att göra. Fontänen sätter igång oavsett om jag är gravid eller inte. :-P



Allt som upptar min existens just nu är att vänta, längta och förfäras... Längtar något så vansinnigt efter att Charlie ska lämna min kropp, men samtidigt ger det mig en sådan fruktansvärd panikångest att tänka förlossning... Måste ju igenom den vare sig jag vill eller ej. Ja, jag vet. Det är fånigt, men den där ångesten som jag inte kan rå över utan härjar som en barbar i min kropp kan jag inte förvisa heller... Hade jag ändå bara kunnat slippa de där 4 sista centimetrarna av öppningsskedet, så tror jag ångesten hade varit betydligt mindre. Förvärkarna som härjat min kropp de senaste nätterna har fått mig att tänka; Nej! Jag vill inte! När de egentligen borde få mig att tänka; Ja! Äntligen! Vill att det ska sätta igång, så jag får det överstökat, men ser inte fram emot det. Däremot ser jag fram emot att få träffa Charlie, av hela mitt hjärta!

Trängd katta utan flyktväg...

Depp, depp, depp... Avskyr att vara så här håglös och deppig... :-( Inte många dagar nu till bf, men det känns ändå motigt. Jag känner mig så sabla trängd. Vill inte gå igenom en förlossning med allt vad det innebär, men vill heller inte fortsätta vara gravid. Lite jobbigt läge... Har iofs mått bättre den här graviditeten än de fem tidigare. har inte varit bunden till kryckor större delen av grav eller till sängen de sista två månaderna denna gång, vilket jag är oerhört tacksam för. Däremot har jag de senaste gångerna märkt att jag blivit deppig de sista veckorna, precis på samma sätt som nu. Det tar liksom all energi och lust till nåt över huvud taget. Därav lite dålig uppdatering av bloggen också. :-S Funderar på att bara fly fältet i eftermiddag, nånstans, varsomhelst bara jag slipper vara hemma! Det liksom kryper i kroppen på mig, har ingen ro alls. I vanliga fall har jag inga problem att bara sitta/ligga och göra ingenting, men inte nu. Skulle vilja ta en lååång promenad runt Bulid eller nåt, men det ställer ju inte kroppen upp på. Har inte ens ro att röja i källaren, så den där bristen på ro i kroppen leder ju inte ens till nåt konstruktivt utan jag bara vandrar/driver runt. Ungefär som en dräktig katta som letar efter rätt plats att föda på...



Försöker få det sista gjort här hemma också. Det är en bit kvar i källaren innan vi är klara. Hallen nere ser ut som ett bombnedslag, förrådet är nästan klart och tvättstugan ska finnas där någonstans den också. Det känns som att Charlie inte kommer förrän allt är klart. :-P Ergo; ju snabbare vi blir klara i källaren, desto snabbare blir jag EN person igen... Men vi gravida får så mycket fixa idéer, så Charlie kommer nog när h*n behagar oavsett...