Fotbolls-EM har ju som bekant börjat... Och med det kom min svåger som ingen tv har. Tre (eller var det fyra?) dagar i rad. Som höggravid, frustrerad, värkande ville (och vill) jag bara få vara ifred med mig och min familj. Det gick till slut så långt att jag kollade upp hotellpriserna här i stan bara för att få vara ifred! Vilket ju iofs inte hade hjälpt ett dugg, eftersom jag inte kunnat vara utan A eller barnen... :-/
Hur som helst, så fick jag iaf röjt klart källaren i ren frustration och förtvivlan. Fick i måndags släpat upp alltihop ur källaren och sparkat iväg gubben till tippen med eländet också. Pratade med A om hur jag kände mig trängd och förvisad till sovrummet och han blev sur och skällde på mig. Vilket fick till följd att jag tiger...
Tisdagen började också underbart... Min mor ringde och skämtade på min bekostnad, vilket jag inte alls var mottaglig för under omständigheterna (Konstigt...), vilket i sin tur ledde till att hon blev asförbannad, slängde på luren i örat på mig och inte pratade med mig över huvud taget förrän igår. Vilket fick till följd att jag tiger och lider. Mår verkligen piss, vilket jag ju redan gjorde till att börja med...
I tisdags kväll vaknade iaf A till liv och det jag sagt började väl så smått sjunka in. Så vi fick väl pratat ut hyfsat iaf så vi är åtminstone på talande fot igen, även om jag fortfarande är deppig och nere så det både räcker till och blir över. Men dum som man är, så ler man och visar inget utåt... Men inombords gråter jag så jag går sönder...
Skolavslutning idag. Fick lånat en locktång av grannen då Elvira redan för ett par månader sedan klargjorde att hon minsann skulle ha lockar på skolavslutningen! Satt i en halvtimma och lockade håret på henne och hon blev så glad! Så det var värt det, alla gånger... :-) Men, jag klarar inte riktigt av skolavslutningar. Vad det är med dem har jag ingen aning om, men jag gråter floder! Varför vet jag egentligen inte, för det är ju varken något sorgligt eller direkt lyckligt med dem. Men där står jag iaf med tårar i fontän á la Lille Skutt, och nej, det har inget med gravidhormoner att göra. Fontänen sätter igång oavsett om jag är gravid eller inte. :-P
Allt som upptar min existens just nu är att vänta, längta och förfäras... Längtar något så vansinnigt efter att Charlie ska lämna min kropp, men samtidigt ger det mig en sådan fruktansvärd panikångest att tänka förlossning... Måste ju igenom den vare sig jag vill eller ej. Ja, jag vet. Det är fånigt, men den där ångesten som jag inte kan rå över utan härjar som en barbar i min kropp kan jag inte förvisa heller... Hade jag ändå bara kunnat slippa de där 4 sista centimetrarna av öppningsskedet, så tror jag ångesten hade varit betydligt mindre. Förvärkarna som härjat min kropp de senaste nätterna har fått mig att tänka; Nej! Jag vill inte! När de egentligen borde få mig att tänka; Ja! Äntligen! Vill att det ska sätta igång, så jag får det överstökat, men ser inte fram emot det. Däremot ser jag fram emot att få träffa Charlie, av hela mitt hjärta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar