Läkarorsakad ångest...

Kom aldrig ner till syvrån... Men, lyckades iaf ta oss (mig, Elvira och gubben) till NÄL där vi skulle träffa läkare på BUP. Trodde jag... Tack vare ett missförstånd av kallelsen, vi skulle vara inne i Trollhättan istället. Stress och småpanik... Men vi kom iaf dit och fick träffa en mycket trevlig läkare. Efter mååååånga frågor och ungefär lika många svar, kom hon fram till att Elvira behöver medicinering för sin depression. Äntligen får hon hjälp med den. 1,5 timme tog besöket och sedan vände vi hemåt. Eller ja, via gubbens jobb då.

När vi kom hem låg ett brev från psyk i brevlådan. Äntligen kom läkarutlåtandet och juornalutdraget från besöket för två månader sedan. Det gav mig ångest... Dels fanns där direkta faktafel, som att jag jobbar 25% och haft cystor på äggstockarna vilket är helt uppåt väggarna, men läkaren påstår även att jag har en narcissistisk personlighetsstörning. Personlighetsstörning motsätter jag mig kanske inte per se, men narcissist?!

Symptomen är som följer:

1. Har överdrivna känslor av att vara viktig och betydande
2. Fantiserar ofta om till exempel rikedom, framgång, makt eller kärlek
3. Anser att, eftersom personen anser sig vara så viktig, att personen bara ska umgås eller associera sig själv med andra viktiga personer
4. Har ett överdrivet behov av beundran
5. Har orealistiska uppfattningar om sina egna rättigheter - exempelvis förväntar sig personen ofta den bästa behandlingen när denne söker sådan
6. Utnyttjar andra för att uppnå sina mål
7. Saknar eller har bristande empati
8. Tror att andra är avundsjuk på denne, men kan också själv vara avundsjuk på andra
9. Ett högfärdigt och/eller arrogant beteende

Jag var tvungen att fråga de som känt mig längst, är det så här jag uppfattas av min omgivning?! Min man, som levt med mig i snart 25 år, borde veta tänkte jag. Liksom min mor och min äldsta vän. Alla tre var överens om att detta var långt ifrån den jag är, vilket jag blev lättad över. För jag vill verkligen inte vara eller ens uppfattas som sådan! Här har jag kämpat i 25 år mot rösterna i mitt inre som talar om för mig hur värdelös jag är. De röster som under tio år av mitt liv dagligen talade om för mig hur fet, ful och äcklig jag var och att jag inte hade rätt att leva. Och nej, de var inte inbillade, det var verkliga människor som dagligen inpräntade detta i mig. Hör du samma sak dagligen under tio års tid, så tror du på det till slut. Jag kämpar fortfarande, DAGLIGEN, för att de känslorna inte ska ta över. Jag kämpar med att intala mig själv att jag duger, att jag kan göra NÅGOT bra, att jag har rätt att leva, att jag FÅR ta plats, att min röst räknas och att jag FÅR göra den hörd. Och så kommer en läkare på psyk, som träffar mig i två timmar, och sedan skriver i min journal att jag är narcissist. Ett krokben så jag slängs käpprätt ner i det där jävla hålet av värdelöshet igen...

Jag talar DAGLIGEN om för mina barn att de duger, att de är älskade, att det de gör är bra, att oavsett vad de gör så är de älskade och välkomna. Givetvis tillrättavisar jag dem när de gör fel och pushar dem att utmana sina gränser, men deras egenvärde och självkänsla ska vara en fast grund att stå på. Den ska vara så stärkt hemifrån, att ingen ska kunna intala dem att de inte duger!

Den som känner mig vet, att jag gärna ordnar kalas och annat. För andra... JAG vill inte vara den centrala personen. Jag håller mig helst i utkanten vid fester, sällan mitt i smeten, vill alltid ha en flyktväg. Jag tar in andras känslor, osållat. Vilket gör att folkmassor blir outhärdliga efter en stund.  Jag förväntar mig inte den bästa, behandlingen. Däremot en rättvis sådan. Jag har inga problem att umgås men olika människor oavsett samhällsskikt. Snarare så att jag inte kunde bry mig mindre om vad du sysslar med, så länge du behandlar mig med respekt, så har du min. Drömmer om rikedom gör jag väl ibland, men vem gör inte det? Det vore underbart att vara ekonomiskt oberoende, men jag nöjer mig om vi går runt varje månad och kanske kan unna oss ett biobesök eller pizza någon gång... Makt önskar jag mig sannerligen inte. Möjligen makten att bestämma över mitt eget liv, och den finns där, åtminstone till en del. I och med att jag inte tror något om mig själv, har jag svårt att tänka mig att någon skulle vara avundsjuk på mig öht. Visst kan jag vara avundsjuk, men aldrig, någonsin missunnsam! Unnar alla allt gott. Och högfärdig och arrogant, hoppas jag inte att jag uppfattas som och om jag utnyttjat någon för att nå mina mål, så ber jag uppriktigt om ursäkt, för det var jag inte medveten om och verkligen inte min mening i så fall. 

Jag kommer ringa till psyk och be dem rätta de direkta faktafel som finns där. Skulle vilja be om en second opinion, men är rädd för att då uppfattas som än mer narcissistisk och det är det sista jag vill... Men det här kommer stå i min journal. Svart på vitt. Fastbränt i sten... 

Men visst, det kanske är narcissistiskt att föra en blogg, på ett sätt. Men det är ett sätt för mig att föra en dagbok över mitt liv, skriva av mig lite av min ångest och kanske någonstans kan jag sprida lite glädje, kunskap och förståelse för hur det är att leva med kroniska sjukdomar och hur en vardag kan te sig under de omständigheterna. Men också att visa, att man kan ha bra stunder och uppleva glädje i vardagen trots att den många gånger är tuff. Och kanske skryta lite om och över mina underbara, fantastiska barn! DE kan jag ärligt och utan ett uns eftertanke, säga att DE har jag och min stubbige och högt älskade make, gjort bra...

Ljus och Kärlek!

Namaste