Jag är, av förklarliga skäl kanske, med i en del grupper för tex ME/CFS och fibro på nätet. Vi får ofta mediciner utskrivna med rätt tunga biverkningar i försök att eventuellt må bättre. Cymbalta är ett sådant. Den har, initialt, bedrövliga biverkningar och man bör ta dem i minst ett halvår, för att kunna avgöra om den har någon effekt eller inte. Det är ungefär 50/50 chans att den har effekt på smärtorna vid fibro eller ME/CFS. Det som retar mig är, att det är SÅ MÅNGA som tar en tablett, får biverkningar och sedan slutar, eller ett par dagar och sedan slutar. Jag mådde piss, pest och ebola i tre veckor innan det lättade. Kunde inte ens sitta längre än fem minuter. Men jag stod ut. Blotta tanken på att kanske bli bättre, hade fått mig att stå ut i ett halvår om så vore, bara det hade fått mig att må bättre! Nu fungerade inte Cymbaltan över huvud taget för mig, tyvärr. Men jag är uppriktigt glad för alla de som den funkar för. Men det jag menar är: vad är man beredd att satsa, offra för att få må bättre? Är det inte värt allt? Jag hade inte offrat min förstfödde, men vad som helst av mig för att få chansen att må bättre, klara min vardag, få jobba igen! Jag menar, jag är så van vid att inte fungera, så att inte fungera några dagar/veckor/månader till, vad är det mot att få må bättre i slutänden?
Nåja, nog om det... Jag var iväg till Göteborg på pubmoot i förrgår. Vansinnigt trevligt! Var längesedan vi var så många, det var flera nya och många intressanta diskussioner blev det. Hade svårt att somna då jag kom hem och sista blicken på klockan visade 02.30. Klockan ringde 6.15 och för första gången i mitt liv, stämde jag av alarmet och fortsatte sova... Det har faktiskt aldrig hänt! Förrän nu... Fick till sist krälat upp och skickat iväg gubben och barnen, återvänt till sängen och, piggnade till?! Övertröttheten slog till. Åkte och hämtade gubben och körde honom till jobbet (han hade varit på ögonmottagningen), hämtade sedan mor och vi åkte och handlade. Sen, slog migränen till... En kombination av bilkörningen och att ha varit i upprätt ställning utan stöd för nacken alldeles för länge, gjorde att migränen gjorde gemensam sak med whiplashskadan och dansade träskodans i glädjefnatt. Kul att kunna göra NÅN glad iaf... Hivade i mig två treo och gick och lade mig och lyckades faktiskt sova 1,5 timme. Då var migränen borta och ersatts av migränhangover istället. Åkte och hämtade barnen, gubben och så till Melkers fritids som hade föräldrakaffe. Där det spelades musik på HÖG volym. *dunk, DUNK, D-U-N-K* Migränen vaknade överlyckligt till liv igen... Hem och hiva i mig två alvedon och en oxynorm, för nu skulle jag inte köra mer bil för dagen, och till slut, efter en timme började smärtorna from hell kapitulera. Då, när de tre minsta däckat, insåg jag att jag inte ätit mer än två gårdagens wienerbröd på förmiddagen och 1,5 pannkaka på föräldrakaffet. Intog lite nyponsoppa, ett kokt ägg som låg övergivet i kylen och tre babybel-ostar och stöp sedan i säng... Det är trevligt att göra saker för sin mentala hälsa, men det kostar. Jag får betala dyrt för allt jag gör...
Idag ligger migränen och småfnissar bak i nacken, precis vid skallbasen, men håller sig i skinnet och verkar ha tappat bort träskorna i gårdagens frenetiska dansande. Hoppas hen inte hittar dem på lääääääääääänge! Har kört gubben och de tre yngsta avkommorna till sina destinationer, kommitté hem och återvänt till sängen för en stund. Ligger och lyssnar på min personlighetsstörda alternativt psykotiska talgoxe som tror han är en hackspett, en blåmes och en bofink som sjunger duett och världen som vaknar till liv utanför fönstret. Katterna är som bortflugna, de som inte lämnade min sida igår då jag mådde dåligt. De ser nog till att passa på att göra sitt, medan jag är någorlunda ok. Igår lämnade inte Sture min sida på hela dagen. Han tom följde mig till bilen och när han inte fanns i sängen, så tog Snoddas vid. Satt jag en stund i köket, kom Sigge. De turas om att vakta sin matte...
Om en stund ska jag köra min mor till Göteborg. Eller Backa egentligen. Hon ska ner och göra en magnetröntgen på sin fot och köerna var betydligt kortare där. Misstänker dock, att hon kommer få köra hem. Nåja, det verkar bli en solig dag iaf, hoppas det håller i sig.
Ljus och Kärlek!
Namaste
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar