Svidande, men nödvändig, kritik...

Alltså. Jag dukar under snart! Alla som är på mig från alla håll. Får höra från tre håll: det kan inte se ut så här (hemma hos oss). Bilar som rasar, verkstadstider hit och dit, pusslande med bara en bil, jag agerar sjukvårdsrådgivning, Ester (och Samuel) har behövt till optikern i två månader nu, studentplakatet är inte fixat, studentfixande, tvätt som inte hänger sig själv, mat ska handlas och tillagas (vore jävligt trevligt om nån annan kunde tänka sig att tänka ut matsedel och laga maten som omväxling), jävligt trött på att höra att den och den inte äter det där, maten är blä osv. Elvira vill ha en hund. Melker vantrivs i skolan, han blir retad och ibland tom slagen. Drillflickornas ledare är på oss om att Elvira (Som bekant inte mår bra alls) måste komma på alla återstående träningar om hon vill vara med på studenten, men avblåser själv en träning "för att hon inte orkar". Jag ska ringa verkstäder, optiker, vårdcentraler, kirurgmottagningen, dietist, datorsnubbar, försäkringskassan, AEA, jobbet, tandläkare, skola, BUP, psykologer, läkare, ortopedmottagningen och förmodligen begravningsentreprenör för min egen begravning... Telefonångest gör det dessutom hart när omöjligt.

JAG VET att det behöver städas. JAG VET att tvätten behöver hängas och vikas. JAG VET att vi behöver äta middag. JAG VET att filen är slut. JAG VET att katternas vatten behöver fyllas på. JAG VET att bilen ska ombesiktigas snart. JAG VET att vi inte är gjorda av pengar. JAG VET att barnen måste hjälpa till hemma. JAG VET att källaren är oframkomlig. JAG VET att Elvira ska till skolan varje dag. JAG VET att Esters mobil behöver sättas i ett sim-kort och konfigureras. JAG VET att garaget behöver röjas. JAG VET att Maggans foto vill ha minst två veckor på sig att fixa studentplakat. JAG VET att Samuel behövs på jobbet. JAG VET att jag "bara går hemma" och således har tid med "allt". MEN JAG ORKAR INTE!!! Jag orkar fan inte ens de få saker jag fortfarande finner nöje i...

JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ ATT AGERA NÅN JÄVLA SAMBANDSCENTRAL FÖR TA MIG FAN ALLTING!!!

Det GÅR att prata direkt med Anders, utan att gå genom mig. Det GÅR att prata direkt med Samuel, utan att gå genom mig. Det GÅR att prata med vem fan som HELST, utan att gå genom mig! Jag lovar, det funkar! Tack vare mina diagnoser, glömmer jag saker. Det är inte ens säkert att det ni säger till tex Anders, genom mig, når fram...

En annan sak... Sluta säg till MIG att ni är trötta på Anders. Att han är iväg med kören, stadsmusikkåren eller på fotboll tex. JAG UNNAR HONOM DET och skulle inte ta det ifrån honom för allt i världen! Jag ges möjlighet att tre-fyra gånger om året åka iväg en långhelg och göra det JAG tycker är roligt. Då är jag borta torsdag till söndag. UTAN ATT ENS KOMMA HEM PÅ KVÄLLEN! Så, jag tror nog att det jämnar ut sig i slutänden... Om Anders gör eller säger något ni inte är överens med, SÄG DET TILL HONOM, inte till mig... Gäller för övrigt om det gäller resten av världens befolkning också i och för sig...

Allt detta, sänker mig. Totalt! All min energi går åt till att agera nån jävla sambandscentral och ta emot ALL kritik som egentligen inte är riktad mot mig. Men JAG  samlar på mig den och det suger ur mig all optimism och energi som möjligen fanns där från början, likt en omättbar blodigel.

Snart, går jag i däck totalt. Har snart inget kvar att ge. Jag ORKAR INTE MER! Jag är ledsen, men jag måste få ur mig detta, annars dukar jag under i frustration och negativism. Ja, jag "går bara hemma" (går vete tusan förresten, tillbringar mest tid i sängen...), men jag är faktiskt sjukskriven av en anledning. Läkaren tillåter mig inte ens att arbetsträna. Det gör jag ändå, på hemmaplan, fast jag inte borde. Att vara sjukskriven syftar till att helas till kropp och själ, om det är möjligt. Det, ska tiden gå till. Jag har tom fått läkarordination på att göra sånt som jag blir glad av, som jag tycker om och tycker är roligt. För att hela mig mentalt. Men det finns varken tid eller ork till... Så får jag höra, att jag inte gör tillräckligt... Från alla håll... Vad fan gör jag då för nytta här på jorden?

Ljus och Kärlek!
Namaste