Julkänslor?

Julkänslor. Smaka på ordet. Vad innebär det för dig? Här är det nästan mest förknippat med frustration... Att ständigt bli ifrågasatt samtidigt som det i samma andetag ställs krav. Det är liksom så, att alla vill ha jul, men ingen vill göra jobbet. Samtidigt orkar jag inte se barnens besvikna ansikten på julafton, om det inte finns gran, julklappar, julmat...

Får jag dessutom höra ett enda "sänk ribban/kraven" till, så tar inte jag ansvar för följderna... När är ribban låg nog? När den är nergrävd 6 feet under tillsammans med undertecknad? Jag HAR sänkt ribban, jag har skalat av julen. Det lilla som är kvar, är det som är viktigast för oss.

I år har tre adventsstjärnor och en stake kommit fram. Mer har jag inte orkat. Utebelysning? Ett ljusnät i taxus-busken på framsidan. Det fick jag upp med hjälp av Elvira. Sen har inte orken räckt till mer. Det årliga pepparkaksbaket blev av, lussekatterna likaså. Elvira bakade kolakakor och jag bakade korintkakor igår. En "onöda" har jag fått till i år: lade in västkustsill då jag råkade springa på ett intressant recept. Men den var bara att röra ihop och hiva ner i en burk... Nu kokar risgrynsgröten på spisen, till kvällsmat och till ris à la malta. Julskinkan är ugnsbakad och griljerad. Imorgon väntar jobbet, vilket innebär att jag kliver upp 05.20 och är hemma 17.45. Då hinns inte mycket med och även om det skulle hinnas med, orkar jag inte efter en arbetsdag.
Julafton går till köket tillsammans med min mor. Då ska vi fixa jansson, omelett, morotslåda, prinskorv, köttbullar (de är klara, ska bara värmas), kokas ägg, plockas fram sill, skinka och annat. Men på juldagen, infaller MIN julefrid. Juldagens enda existensberättigande är att kava runt i pyjamas och äta rester, det har jag alltid tyckt.
Men, klänningen jag ville sytt mig lär inte bli sydd. Inspirationen är som bortblåst... Vilket är tråkigt, för det är en av få saker som ger mig glädje i nuläget, sömnaden. Men just nu struntar jag i vilket...
Är bara så less på att bli ifrågasatt, idiotförklarad, tagen för given och sedan stå ansikte mot ansikte med besvikelse och irritation när jag inte orkar... Nästa år skulle jag helst av allt vilja fly fältet. Bara dra iväg någonstans. Men, då lär det inte bli mycket till jul för barnen så det går väl bort det också... Kan väl bara hoppas att mitt mående fortsätter att långsamt gå uppåt utan större bakslag, så kanske jag mår bättre nästa höst.
Nej, nu blev det mycket gnäll i ett och samma inlägg, det ber jag om ursäkt för. Förhoppningsvis blir nästa inlägg något mer positivt laddat...
Ljus och Kärlek!
Namaste