Sisyfos

Har inte riktigt orkat hålla liv i bloggen inser jag, men hoppas att det kan bli ändring på det framöver. Det senaste året har fyllts av motgång på motgång men även vissa framgångar... Jag började jobba 25% 1/4 i fjol, gick upp till 50% i juni och blev utförsäkrad siste juli då förnedringsbassan ansåg att då jag klarade 50% i mitt krävande arbete (hade jobbat 2,5 vecka på 50%) så klarar jag 100% någon annanstans. Den "långsamma upptrappning" som vi kommit överens om i januari, var som bortblåst: Men det kan ju inte påverka din rätt till sjukpenning NU?! fick jag till svar... Så 2,5 vecka på 50% fick jag, sedan tvingades jag upp till 100% fyra dagar efter det beskedet... Min räddning blev att vi hade föräldradagar kvar att ta ut för Minna, vilket gjorde att jag fick en frist till november på 75% iaf.

Vid 4-tiden en söndagmorgon i september vaknade A av att jag fått ett krampanfall. Själv vaknade jag vid 5 av att det stod två ambulansförare vid fotänden av sängen och frågade hur det stod till... Jag kunde inte svara på vilken dag det var, vilket datum eller ens vilket år... Jag blev inlagd på neurologen i tre dagar. CT, MR och EEG visade inte på något fel. Det hela klassades som ett epileptiskt anfall, möjligen orsakat av mina antidepressiva som tydligen är rätt ökända för detta. De sattes ut med omedelbar verkan liksom Lyrican som jag tog mot ångest och värk. Ingen av medicinerna är av en sådan sort att man ska sluta tvärt med dem, utan de ska trappas ut långsamt. Följden blev att ångesten och värken for i taket, jag sov inte på nätterna och depressionen drog ner i källaren för att gräva tunnlar... Jag mådde ras i tre veckor... Smärtorna från min whiplashskada for även den käpprätt genom taket, jag kunde inte sitta, stå eller ligga och hade så ont att jag bara grät... Till slut fick jag en akuttid till min läkare på vc som blev fullständigt vansinnig. Jag fick paraflex som lättade smärtorna från nacken något och varje dag på bussen hem från jobbet fick jag ta till oxynorm för att klara smärttopparna. Som krampanfallet får jag inte köra bil på ett halvår, vilket innebär att jag fått trotsa ångesten och åka kollektivt. I början av november gick jag in till neurologen för att ta reda på resultatet av det TBE-prov som tagits och fick faktiskt träffa den läkare jag haft under sjukhusvistelsen. TBE-provet var negativt, så nu ska jag boka tid för vaccinering. Han satte in Lyrican igen och vips var ångesten på en betydligt mer hanterbar nivå och smärtorna från nacken dämpades igen.

I november gick jag upp till 100%, åtminstone på pappret. Elvira håller på med sin traumabehandling via BUP så jag vabbar en hel del för henne vilket är till nytta för både henne och mig. Julen var rätt tung för mig med mycket bortprioriteringar och jag blev sjuk på annandagen med feber och förkylning. Elvira åkte ner till skåne till vänner på annandagen och kom hem på nyårsdagen. Nyår firade vi andra hemma.

I helgen som var, fattade jag beslutet att jag inte orkade mer. Efter att mina antidepressiva sattes ut, har mitt mående stadigt gått utför och nu hade det nått en ohållbar nivå. Satte mig och läste. Allt jag kunde hitta om krampanfall och antidepressiva. Även epileptiker kan ju bli deprimerade och de tar ju antidepressiva medel de också. Insåg att Aurorix, de antidepressiva jag tog innan det började micklas med mina mediciner i jakt på något som kunde dämpa min värk, verkade vara de enda som INTE hade kramper i biverkningslistan. De funkade ju dessutom skapligt mot mina kroniska depressioner. Tog kontakt med vc och min läkare ringde mig i torsdags. Efter att vi pratat en stund så kom vi överens om att vi ger det ett försök. Tog första tabletten igår och insättningsbiverkningarna är i full gång. Illamående, huvudvärk, allt smakar blod/metall och ångestnivån är förhöjd. Men, jag vet att de kommer ge med sig med tiden och förhoppningsvis kommer jag må bättre även psykiskt om ett par veckor vilket jag ser fram emot. Som det är nu kommer jag inte mig för någonting... Ja, jo... Jag har tvättat en del de senaste dagarna. Men inget som jag själv finner nöje i. Längtar efter att sy. Går ner i syvrån ibland, men sitter bara och tittar. Inget som lockar... Behöver min sömnad.

Nåja, en liten uppdatering om vad som försiggått det senaste året i korthet. Jag hoppas att det inte dröjer lika länge till nästa gång... 😉

Ljus och Kärlek!