Att inte räcka till

Undrar om jag någonsin kommer räcka till fullt ut? Alltså både till familjen, jobbet, vänner och gärna sömnaden också... Nu har jag vabbat hela veckan, Ester har varit sjuk med hosta ända från tårna. Inget jag har något emot, alls, barnen kommer alltid komma först. Utan tvekan. Det har dessutom inneburit att jag kortare stunder kunnat tillbringa tid i syrummet. Ester har varit med mig där nere när hon haft piggare stunder. Har lyckats få igång, trätt och sytt på raksömsmaskinen! Det var lite kul, trots att huvudsäkringen i maskinen envisades att lösa ut när jag spolade undertråd och att jordfelsbrytare löste ut vid ett tillfälle... Så, jag får felsöka vid tillfälle... 

Det visade sig att avkommorna inte hade mössor, så det fick bli möss-sömnad á la löpandebandprincip häromdagen. Men nu är barnen (och vi andra) utrustade med 13 nya mössor och syvrån befriad från diverse stuvar. Win-win!

Jag är hängig och deppig för jämnan för närvarande. Gjorde ett försök att trappa ner Lyrican till en kapsel på kvällen. Den gör att jag liksom fastnar mitt i meningar när jag pratar, vilket är synnerligen irriterande... Gjorde så en månad och whiplashskadan slog i taket. Har haft så ont att jag legat (nåja, halvsuttit. Ligga funkar dåligt...) och grinat på nätterna och dagarna ska vi inte tala om... Har haft så in i Hades ont... Konstaterade för mig själv, att jag stakar mig hellre när jag pratar och får en skapligt fungerande nacke. Bättre två kapslar Lyrica per dygn, än paraflex tre gånger per dygn och att varje dag slutar med morfin... Faktiskt. Lyrican är också narkotikaklassad, med inte lika beroendeframkallande som oxyn. Den tar jag hellre mer sällan då jag går in i skov. 

Elvira fungerar bättre och har börjat gymnasiet. Den ungen tentade av hela ÅK9 på typ 1,5 månad, blev behörig och kom in på teaterprogrammet, precis som hon önskat. Hon har jobbat i 2,5 vecka i sommar på en ridskola här i stan. Och har varit borta från skolan 2 lektioner den här terminen. Hon har alltså varit i skolan mer hittills den här terminen, än hon varit sammanlagt i ÅK 8 och ÅK 9. Hon stortrivs och det är underbart att se!

Jag har som ni förstår bedrövligt svårt att sova. Ligger vaken halva nätterna och när jag sover, sover jag oroligt och vaknar varje timme för att jag har ont... Sömnbrist gör en smått galen till slut. Är så trött. Vill inget hellre än att sova. Och att då inte kunna... Ja ni fattar... Tur nätet finns och ljudböcker. Och patiens på mobilen...

Nåja, god natt alla ni mörkrets vänner!

Upp och ner och mitt emellan...

Tja nu är den här kärringen igång och grubblar igen... Över människor som kommit och gått i mitt liv genom åren. Vissa som jag värdesatt högt och sett som goda, nära vänner, men som av en eller annan anledning försvunnit ur mitt liv. Saknar många av dem, men vill inte tvinga mig på. Jag vet bättre än så. Vill inte vara ett tvång och heller inte den som alltid hör av mig.  Jag har inte många vänner, det erkänner jag, men de jag har är jag väldigt rädd om, aktar och värdesätter. För så blir det när livet sätter en på prov. Då prövas även vännerna. De som i slutänden står kvar, det är de man alltid kan räkna med och de kommer alltid att kunna räkna med att jag finns där även för dem. De som vek undan, var aldrig att räkna med från början. Men, grubblar, sörjer, funderar. Det gör jag.

Nåja, som jag skrev sist så var jag ner till Göteborg och firade Imbolc i söndags. En underbar ritual med härliga energier. Härligt att fira tillsammans med andra som omväxling! Jag är ju solitär wiccan, då jag inte tillhör något coven och trivs egentligen rätt bra med det. Men ibland känner jag att det vore trevligt att dela firandet av sabbaterna och esbaterna med någon annan och den känslan förstärktes av ritualen i söndags. Hoppas det blir fler gånger!

Imbolc, är för de av er som inte är så insatta, på sätt och vis den första vårdagen. Gudinnan börjar vakna till liv ur vinterdvalan efter gudens födelse vid yule/midvintersolståndet och har nu skepnaden av jungfru/ungmö. Boskapen börjar ge mjölk och ägg, ljuset börjar återvända och den gudinna som ffa förknippas med Imbolc är Brighid. Hemmets, härdens, familjens, kreativitetens, skapandets och helandets gudinna i den keltiska mytologin. Guden är nu en yngling på väg att växa upp.

Hur som helst, jag hade planerat att sova över hos min svåger, för att sedan åka direkt till jobbet på måndagen. Men när jag åkte in mot centrum insåg jag att jag hann med ett vettigt tåg hem istället, så det tog jag. Sover bäst i min egen säng, även om det hade varit trevligt att träffa min svåger. Gubben hämtade mig vid tåget och jag kom hem till en Ester med influensa... Så det har varit VAB hela veckan. Först  nu i eftermiddag som febern börjar ge vika en smula. Men skrällhosta har hon fortfarande. Däremot så har nu Minna insjuknat istället. Hon hostade så hon nästan kräktes natten till igår och idag for temperaturen i höjden och huvudvärk som försökte spränga hennes huvud stackaren.  Elvira är också kass även om det i hennes fall inte är fulminant influensa ännu. Får väl se hur många som influensan bestämmer sig för att köra över innan den lämnar vinbärsskogen för i år...

Idag har det varit ett underbart väder ute! Sol och vårvibbar! Tog Totte med mig och gick och mötte Melker när han gick hem från skolan. Härligt med porlande vårbäckar! Får passa på att tanka energi när man kan om än korta stunder.

Ljus och Kärlek!

Här kommer alla känslorna på en och samma gång...

Ja, precis så känns det... Från att ha varit känslomässigt avtrubbad, domnad, så kommer allt på en gång nu: Sorg, glädje, ilska, ångest, ledsen, irriterad, förtvivlad, lycklig, rastlös, trött, på g, får saker gjorda, får ingenting gjort, har inspiration, fullständigt ointresserad, kreativ, apatisk, you name it... Allt i en enda salig röra... Längtar tills mina tabletter når full effekt, så kanske jag kan börja fungera skapligt iaf... För som det är nu förstår jag inte hur min familj står ut öht. Jag vet att jag knappt gör det! Men, jag vet ju att det blir bättre, det gör det. Även om det känns jäkligt långt borta just nu...

Idag har jag lyckats med att ta en långpromenad och kvällspinken med Totte den högt älskade terapivovven. Har lyckats fixa middag, kvällsmat och mellomys åt avkommorna. Kört ett par maskiner tvätt. Städat lite i gillestugan och skrivit ut ett par mönster. Det är ungefär det. Men jag är rätt nöjd med det! Jag har lyckats med det utan att min familj (eller jag själv för den delen...) gett upp och flytt för sina liv! <3

Trött som ett as. Men har ångest och kan inte sova. Så jag sitter nere i gillestugan framför en glödande het brasa, efter att ha kommit in från kvällspinken med Totte. Vi höll på att skrämma slag på ett stackars rådjur som stod och jobbade på Tottes "kvällstidning", men han skuttade iväg genom trädgårdarna. Totte vågar sig sällan ner i källaren med mig eller Elvira, det är alldeles för förknippat med duschen som, om man får tro Totte, antagligen käkar vovvar... Men jag har sällskap av Snoddas, som trivs i soffan, framförallt när det är en brasa igång.

Längtar tills sylusten infinner sig igen. Behöver min terapi ju... Har ett par plagg utklippta som bara väntar på att sys, men inspirationen infinner sig sällan vid "rätt" tidpunkt, om nu någon sådan existerar öht förstås...

Imorgon ska de fyra barn som ff bor hemma, gå på bio. Frost 2 blir det. Gubben ska iväg på sök med Missing People och jag åker till Göteborg en sväng för att fira Imbolc med ett gäng glada wiccaner. Det ser jag fram emot! Ser dock inte fram emot att behöva åka från Göteborg till jobbet på måndag morgon, men det kan ju inte hjälpas...

Näpp. Nu börjar Ataraxen hjälpa, sent omsider, så det blir att intaga sängen...

Ljus och Kärlek!
Namaste

Sisyfos

Har inte riktigt orkat hålla liv i bloggen inser jag, men hoppas att det kan bli ändring på det framöver. Det senaste året har fyllts av motgång på motgång men även vissa framgångar... Jag började jobba 25% 1/4 i fjol, gick upp till 50% i juni och blev utförsäkrad siste juli då förnedringsbassan ansåg att då jag klarade 50% i mitt krävande arbete (hade jobbat 2,5 vecka på 50%) så klarar jag 100% någon annanstans. Den "långsamma upptrappning" som vi kommit överens om i januari, var som bortblåst: Men det kan ju inte påverka din rätt till sjukpenning NU?! fick jag till svar... Så 2,5 vecka på 50% fick jag, sedan tvingades jag upp till 100% fyra dagar efter det beskedet... Min räddning blev att vi hade föräldradagar kvar att ta ut för Minna, vilket gjorde att jag fick en frist till november på 75% iaf.

Vid 4-tiden en söndagmorgon i september vaknade A av att jag fått ett krampanfall. Själv vaknade jag vid 5 av att det stod två ambulansförare vid fotänden av sängen och frågade hur det stod till... Jag kunde inte svara på vilken dag det var, vilket datum eller ens vilket år... Jag blev inlagd på neurologen i tre dagar. CT, MR och EEG visade inte på något fel. Det hela klassades som ett epileptiskt anfall, möjligen orsakat av mina antidepressiva som tydligen är rätt ökända för detta. De sattes ut med omedelbar verkan liksom Lyrican som jag tog mot ångest och värk. Ingen av medicinerna är av en sådan sort att man ska sluta tvärt med dem, utan de ska trappas ut långsamt. Följden blev att ångesten och värken for i taket, jag sov inte på nätterna och depressionen drog ner i källaren för att gräva tunnlar... Jag mådde ras i tre veckor... Smärtorna från min whiplashskada for även den käpprätt genom taket, jag kunde inte sitta, stå eller ligga och hade så ont att jag bara grät... Till slut fick jag en akuttid till min läkare på vc som blev fullständigt vansinnig. Jag fick paraflex som lättade smärtorna från nacken något och varje dag på bussen hem från jobbet fick jag ta till oxynorm för att klara smärttopparna. Som krampanfallet får jag inte köra bil på ett halvår, vilket innebär att jag fått trotsa ångesten och åka kollektivt. I början av november gick jag in till neurologen för att ta reda på resultatet av det TBE-prov som tagits och fick faktiskt träffa den läkare jag haft under sjukhusvistelsen. TBE-provet var negativt, så nu ska jag boka tid för vaccinering. Han satte in Lyrican igen och vips var ångesten på en betydligt mer hanterbar nivå och smärtorna från nacken dämpades igen.

I november gick jag upp till 100%, åtminstone på pappret. Elvira håller på med sin traumabehandling via BUP så jag vabbar en hel del för henne vilket är till nytta för både henne och mig. Julen var rätt tung för mig med mycket bortprioriteringar och jag blev sjuk på annandagen med feber och förkylning. Elvira åkte ner till skåne till vänner på annandagen och kom hem på nyårsdagen. Nyår firade vi andra hemma.

I helgen som var, fattade jag beslutet att jag inte orkade mer. Efter att mina antidepressiva sattes ut, har mitt mående stadigt gått utför och nu hade det nått en ohållbar nivå. Satte mig och läste. Allt jag kunde hitta om krampanfall och antidepressiva. Även epileptiker kan ju bli deprimerade och de tar ju antidepressiva medel de också. Insåg att Aurorix, de antidepressiva jag tog innan det började micklas med mina mediciner i jakt på något som kunde dämpa min värk, verkade vara de enda som INTE hade kramper i biverkningslistan. De funkade ju dessutom skapligt mot mina kroniska depressioner. Tog kontakt med vc och min läkare ringde mig i torsdags. Efter att vi pratat en stund så kom vi överens om att vi ger det ett försök. Tog första tabletten igår och insättningsbiverkningarna är i full gång. Illamående, huvudvärk, allt smakar blod/metall och ångestnivån är förhöjd. Men, jag vet att de kommer ge med sig med tiden och förhoppningsvis kommer jag må bättre även psykiskt om ett par veckor vilket jag ser fram emot. Som det är nu kommer jag inte mig för någonting... Ja, jo... Jag har tvättat en del de senaste dagarna. Men inget som jag själv finner nöje i. Längtar efter att sy. Går ner i syvrån ibland, men sitter bara och tittar. Inget som lockar... Behöver min sömnad.

Nåja, en liten uppdatering om vad som försiggått det senaste året i korthet. Jag hoppas att det inte dröjer lika länge till nästa gång... 😉

Ljus och Kärlek!

Julkänslor?

Julkänslor. Smaka på ordet. Vad innebär det för dig? Här är det nästan mest förknippat med frustration... Att ständigt bli ifrågasatt samtidigt som det i samma andetag ställs krav. Det är liksom så, att alla vill ha jul, men ingen vill göra jobbet. Samtidigt orkar jag inte se barnens besvikna ansikten på julafton, om det inte finns gran, julklappar, julmat...

Får jag dessutom höra ett enda "sänk ribban/kraven" till, så tar inte jag ansvar för följderna... När är ribban låg nog? När den är nergrävd 6 feet under tillsammans med undertecknad? Jag HAR sänkt ribban, jag har skalat av julen. Det lilla som är kvar, är det som är viktigast för oss.

I år har tre adventsstjärnor och en stake kommit fram. Mer har jag inte orkat. Utebelysning? Ett ljusnät i taxus-busken på framsidan. Det fick jag upp med hjälp av Elvira. Sen har inte orken räckt till mer. Det årliga pepparkaksbaket blev av, lussekatterna likaså. Elvira bakade kolakakor och jag bakade korintkakor igår. En "onöda" har jag fått till i år: lade in västkustsill då jag råkade springa på ett intressant recept. Men den var bara att röra ihop och hiva ner i en burk... Nu kokar risgrynsgröten på spisen, till kvällsmat och till ris à la malta. Julskinkan är ugnsbakad och griljerad. Imorgon väntar jobbet, vilket innebär att jag kliver upp 05.20 och är hemma 17.45. Då hinns inte mycket med och även om det skulle hinnas med, orkar jag inte efter en arbetsdag.
Julafton går till köket tillsammans med min mor. Då ska vi fixa jansson, omelett, morotslåda, prinskorv, köttbullar (de är klara, ska bara värmas), kokas ägg, plockas fram sill, skinka och annat. Men på juldagen, infaller MIN julefrid. Juldagens enda existensberättigande är att kava runt i pyjamas och äta rester, det har jag alltid tyckt.
Men, klänningen jag ville sytt mig lär inte bli sydd. Inspirationen är som bortblåst... Vilket är tråkigt, för det är en av få saker som ger mig glädje i nuläget, sömnaden. Men just nu struntar jag i vilket...
Är bara så less på att bli ifrågasatt, idiotförklarad, tagen för given och sedan stå ansikte mot ansikte med besvikelse och irritation när jag inte orkar... Nästa år skulle jag helst av allt vilja fly fältet. Bara dra iväg någonstans. Men, då lär det inte bli mycket till jul för barnen så det går väl bort det också... Kan väl bara hoppas att mitt mående fortsätter att långsamt gå uppåt utan större bakslag, så kanske jag mår bättre nästa höst.
Nej, nu blev det mycket gnäll i ett och samma inlägg, det ber jag om ursäkt för. Förhoppningsvis blir nästa inlägg något mer positivt laddat...
Ljus och Kärlek!
Namaste

Taxi mamma, blodvite, köksrelaterade svordomar och en riddare/räddare i nöden!

Oj, ja ibland blir dagen lätt späckad... Först jobbet på fm (bra dag dock!) sedan hem och promenera Totte, nåt i magen (ett ägg), iväg och lämna böcker på biblioteket, hämta Minna och ringa ut Ester och Melker (vilka inte dök upp då fritidspersonalen tydligen glömde säga till Ester så jag och Minna fick gå på syskonjakt...). In med hela högen i bilen och ner till ljungskile för att hämta Elvira på Ljungskile ridskola (där hon fått praktikplats genom skolan). In med en unge till i bilen och köra hemåt. Ester börjar blöda näsblod på vägen hem, så näsduksservice var befogad, samtidigt som man hela vägen hem hör Minna: Jag är åksjuk, jag mår illa, jag spyr snart! Nu vet jag ju, att det hela i 99 fall av 100 är ett spel för gallerierna, men det är ändå en smula påfrestande att behöva lyssna på.

Väl hemma ska jag då försöka fixa något ätbart åt avkommorna. Läste ett tips i en av mina gastric-grupper om kesoplättar vilket jag tänkt testa ett tag. Snabbt och enkelt, tänkte jag! Yeah, right... Jodå, själva blandades av smeten var löjligt snabb och enkel. Men, plättjävlarna bör ju komma ur stekpannan också... Sattyget brände fast (eller ja, brände är inte rätt ord, då de inte var brända) och lossnade varken från gjutjärnspannan eller teflonpannan... Gav dem ett ärligt försök, innan jag tänkandes många finska svordomar, slängde resterna av smeten i det fina arkivet under diskbänken... *morr* Bara att försöka skrapa rent stekpannorna efter bästa förmåga och börja om med något väl beprövat: Susannes maffiga pangkakor! Hiva ihop smeten och börja steka, vilket visar sig fungera som en dröm jämfört med det förra djävulskapet... Så till slut får avkommorna sig något till livs! Minna satte i sig sex stycken, Melker likaså, Ester fem, Elvira något liknande och jag lyckades få i min två. Små...

Så, efter mathaveriet blir det dags att försöka få Melker klar för fotbollsträning. *pust* En unge med fler undanflykter och dåliga ursäkter får man leta efter. Han visste inte vart benskydden var (utanför duschen i källaren där han alltid slänger av sig dem efter träning...), han visste inte vart det fanns ett underställ (i hans träningsväska alternativt på torklinan i tvättstugan...), han visste inte var det fanns ett par mjukbyxor att ha utanpå (öööh, ta dem du har på dig?!), FOTBOLLSSTRUMPOR (du lade in rena i din garderob igår...), fotbollsskorna (också i träningsväskan, men jag fick be honom fem gånger att ta dem på sig...) och DÄR KOM A HEM! Räknade med att han skulle jobba sent idag och att jag skulle ta Melker till träningen, "men det tänkte ju jag göra" säger min sällan underbarare make då.

Medan A äter lite pangkakor, skummar Samuel (som följt med A hem för att kolla igenom tvättstugan efter kläder) igenom kylskåpet och lyckas hitta följande: 4 byttor med utgången middagsmat från gud vet när, en lunch till sig själv imorgon och en möglig gurka. Lyckad skattjakt! Sen åkte de vidare mot fotbollsträningen. Jag? Ja, jag går väl ner och tar tvätten då?

Snabbresumé och försiktig optimism

Ja, än en gång har det dröjt mellan inläggen... En orsak är att datorn laddade ur och jag helt enkelt inte orkade leta rätt på laddaren... Men det är en klen ursäkt, jag vet...

I mars skickade förnedringskassan mig på utredning i Borås, av alla ställen, i tre dagar. Det tar en normal person ca 1 timme och 50 minuter att köra från Uddevalla till Borås. Mig tar det i runda slängar 3,5 timme. Min whiplashskada gör att jag endast kan köra kortare sträckor, så jag måste ta täta stopp. Trots det, så var jag ett totalt vrak när jag kom fram, för att inte tala om när jag kom hem... Vilket också visade sig på resultatet... Läkaren: tja, inget nytt under solen direkt.. Psykologen: Intelligensen var det inget fel på, men koncentrationsförmågan var bedrövlig liksom uthålligheten. Inget märkligt alls, hade fullt upp med att trots vansinniga smärtor hålla mig upprätt öht... Sjukgymnasten: Avbröt flera tester pga kraftig smärta. Arbetsterapeuten: Avbröt det andra testet av två, pga kraftig smärta. Fantastisk idé fk fick, eller hur? Hade inte de här pengarna kunnat användas bättre?!

Men det bedrövliga utlåtandet till trots, så började jag arbeta 25% första April. Sååå roligt att vara tillbaka igen och göra det jobb jag älskar, och dessutom få betalt för det! Läkaren har skrivit med stora bokstäver på läkarintyget: LÅNGSAM UPPTRAPPNING!!! Så jag gör 25% maj ut, sedan får vi se hur det blir. Jag är bara så glad att få börja jobba så smått igen, äntligen, efter 3,5 år! Härligt!

Nåja, det var snabbresumén det...

Elvira har ju inte fixat att gå till skolan på länge nu. Men nu har skolan fixat en praktikplats åt henne på Ljungskile ridskola där hon ska få vara på måndagar mellan 8-14! Behöver jag säga att ungen är överlycklig? Så, på måndag börjar hon, ridkläderna snurrar i tvättmaskinen och hon är taggad så att en igelkott skulle bli grön av avund!

Var på sy-lan i mitten av april och det har varit trögt (för att göra århundradets underdrift...) att få plockat iordning i syvrån igen efter det. Började lite försiktigt i början av veckan, men idag börjar vi se det beryktade ljuset i tunneln. Har roat mig med att möblera om idag. Och möblera om. Och möblera om igen... Nu, börjar jag bli nöjd med upplägget och det är bara en eller ev två hyllor som ska ner från ovanvåningen till källaren, så kan jag fixa finliret sedan. Skönt!

Ja, så var det det lilla kapitlet viktresan också. Jag verkar nu stabilisera mig något iaf, jag rasar inte längre utan verkar närma mig det mål som min kropp har bestämt sig för. Jag har nu gått ner 47kg och det är jag sjukt nöjd och löjligt stolt över! Jag har gått från storlek 54/56 (typ nåt i stil med XL upphöjt till 12 eller nåt...) till storlek 38/40 (S/M) och kan nu få ut en klänning av en meter tyg! Haha, det låter fånigt, men det var ett av de mål jag hade, att materialåtgången skulle minska när jag syr till mig själv. Alla mål är ju bra, menar jag... Ett annat mål jag har, som jag inte nått ännu, är att kunna springa en halvmil. Har ju längtat efter att kunna börja löpträna igen, vilket jag också börjat göra så smått. Har också ett träningsprogram från sjukgymnasten för att stärka upp rygg och bål, vilket definitivt behövs efter 6 barn... Inte i mål än, men jag är på väg iaf!