Julkänslor. Smaka på ordet. Vad innebär det för dig? Här är det nästan mest förknippat med frustration... Att ständigt bli ifrågasatt samtidigt som det i samma andetag ställs krav. Det är liksom så, att alla vill ha jul, men ingen vill göra jobbet. Samtidigt orkar jag inte se barnens besvikna ansikten på julafton, om det inte finns gran, julklappar, julmat...
Får jag dessutom höra ett enda "sänk ribban/kraven" till, så tar inte jag ansvar för följderna... När är ribban låg nog? När den är nergrävd 6 feet under tillsammans med undertecknad? Jag HAR sänkt ribban, jag har skalat av julen. Det lilla som är kvar, är det som är viktigast för oss.
I år har tre adventsstjärnor och en stake kommit fram. Mer har jag inte orkat. Utebelysning? Ett ljusnät i taxus-busken på framsidan. Det fick jag upp med hjälp av Elvira. Sen har inte orken räckt till mer. Det årliga pepparkaksbaket blev av, lussekatterna likaså. Elvira bakade kolakakor och jag bakade korintkakor igår. En "onöda" har jag fått till i år: lade in västkustsill då jag råkade springa på ett intressant recept. Men den var bara att röra ihop och hiva ner i en burk... Nu kokar risgrynsgröten på spisen, till kvällsmat och till ris à la malta. Julskinkan är ugnsbakad och griljerad. Imorgon väntar jobbet, vilket innebär att jag kliver upp 05.20 och är hemma 17.45. Då hinns inte mycket med och även om det skulle hinnas med, orkar jag inte efter en arbetsdag.
Julafton går till köket tillsammans med min mor. Då ska vi fixa jansson, omelett, morotslåda, prinskorv, köttbullar (de är klara, ska bara värmas), kokas ägg, plockas fram sill, skinka och annat. Men på juldagen, infaller MIN julefrid. Juldagens enda existensberättigande är att kava runt i pyjamas och äta rester, det har jag alltid tyckt.
Men, klänningen jag ville sytt mig lär inte bli sydd. Inspirationen är som bortblåst... Vilket är tråkigt, för det är en av få saker som ger mig glädje i nuläget, sömnaden. Men just nu struntar jag i vilket...
Är bara så less på att bli ifrågasatt, idiotförklarad, tagen för given och sedan stå ansikte mot ansikte med besvikelse och irritation när jag inte orkar... Nästa år skulle jag helst av allt vilja fly fältet. Bara dra iväg någonstans. Men, då lär det inte bli mycket till jul för barnen så det går väl bort det också... Kan väl bara hoppas att mitt mående fortsätter att långsamt gå uppåt utan större bakslag, så kanske jag mår bättre nästa höst.
Nej, nu blev det mycket gnäll i ett och samma inlägg, det ber jag om ursäkt för. Förhoppningsvis blir nästa inlägg något mer positivt laddat...
Ljus och Kärlek!
Namaste
söndag 22 december 2019
måndag 6 maj 2019
Taxi mamma, blodvite, köksrelaterade svordomar och en riddare/räddare i nöden!
Oj, ja ibland blir dagen lätt späckad... Först jobbet på fm (bra dag dock!) sedan hem och promenera Totte, nåt i magen (ett ägg), iväg och lämna böcker på biblioteket, hämta Minna och ringa ut Ester och Melker (vilka inte dök upp då fritidspersonalen tydligen glömde säga till Ester så jag och Minna fick gå på syskonjakt...). In med hela högen i bilen och ner till ljungskile för att hämta Elvira på Ljungskile ridskola (där hon fått praktikplats genom skolan). In med en unge till i bilen och köra hemåt. Ester börjar blöda näsblod på vägen hem, så näsduksservice var befogad, samtidigt som man hela vägen hem hör Minna: Jag är åksjuk, jag mår illa, jag spyr snart! Nu vet jag ju, att det hela i 99 fall av 100 är ett spel för gallerierna, men det är ändå en smula påfrestande att behöva lyssna på.
Väl hemma ska jag då försöka fixa något ätbart åt avkommorna. Läste ett tips i en av mina gastric-grupper om kesoplättar vilket jag tänkt testa ett tag. Snabbt och enkelt, tänkte jag! Yeah, right... Jodå, själva blandades av smeten var löjligt snabb och enkel. Men, plättjävlarna bör ju komma ur stekpannan också... Sattyget brände fast (eller ja, brände är inte rätt ord, då de inte var brända) och lossnade varken från gjutjärnspannan eller teflonpannan... Gav dem ett ärligt försök, innan jag tänkandes många finska svordomar, slängde resterna av smeten i det fina arkivet under diskbänken... *morr* Bara att försöka skrapa rent stekpannorna efter bästa förmåga och börja om med något väl beprövat: Susannes maffiga pangkakor! Hiva ihop smeten och börja steka, vilket visar sig fungera som en dröm jämfört med det förra djävulskapet... Så till slut får avkommorna sig något till livs! Minna satte i sig sex stycken, Melker likaså, Ester fem, Elvira något liknande och jag lyckades få i min två. Små...
Så, efter mathaveriet blir det dags att försöka få Melker klar för fotbollsträning. *pust* En unge med fler undanflykter och dåliga ursäkter får man leta efter. Han visste inte vart benskydden var (utanför duschen i källaren där han alltid slänger av sig dem efter träning...), han visste inte vart det fanns ett underställ (i hans träningsväska alternativt på torklinan i tvättstugan...), han visste inte var det fanns ett par mjukbyxor att ha utanpå (öööh, ta dem du har på dig?!), FOTBOLLSSTRUMPOR (du lade in rena i din garderob igår...), fotbollsskorna (också i träningsväskan, men jag fick be honom fem gånger att ta dem på sig...) och DÄR KOM A HEM! Räknade med att han skulle jobba sent idag och att jag skulle ta Melker till träningen, "men det tänkte ju jag göra" säger min sällan underbarare make då.
Medan A äter lite pangkakor, skummar Samuel (som följt med A hem för att kolla igenom tvättstugan efter kläder) igenom kylskåpet och lyckas hitta följande: 4 byttor med utgången middagsmat från gud vet när, en lunch till sig själv imorgon och en möglig gurka. Lyckad skattjakt! Sen åkte de vidare mot fotbollsträningen. Jag? Ja, jag går väl ner och tar tvätten då?
Väl hemma ska jag då försöka fixa något ätbart åt avkommorna. Läste ett tips i en av mina gastric-grupper om kesoplättar vilket jag tänkt testa ett tag. Snabbt och enkelt, tänkte jag! Yeah, right... Jodå, själva blandades av smeten var löjligt snabb och enkel. Men, plättjävlarna bör ju komma ur stekpannan också... Sattyget brände fast (eller ja, brände är inte rätt ord, då de inte var brända) och lossnade varken från gjutjärnspannan eller teflonpannan... Gav dem ett ärligt försök, innan jag tänkandes många finska svordomar, slängde resterna av smeten i det fina arkivet under diskbänken... *morr* Bara att försöka skrapa rent stekpannorna efter bästa förmåga och börja om med något väl beprövat: Susannes maffiga pangkakor! Hiva ihop smeten och börja steka, vilket visar sig fungera som en dröm jämfört med det förra djävulskapet... Så till slut får avkommorna sig något till livs! Minna satte i sig sex stycken, Melker likaså, Ester fem, Elvira något liknande och jag lyckades få i min två. Små...
Så, efter mathaveriet blir det dags att försöka få Melker klar för fotbollsträning. *pust* En unge med fler undanflykter och dåliga ursäkter får man leta efter. Han visste inte vart benskydden var (utanför duschen i källaren där han alltid slänger av sig dem efter träning...), han visste inte vart det fanns ett underställ (i hans träningsväska alternativt på torklinan i tvättstugan...), han visste inte var det fanns ett par mjukbyxor att ha utanpå (öööh, ta dem du har på dig?!), FOTBOLLSSTRUMPOR (du lade in rena i din garderob igår...), fotbollsskorna (också i träningsväskan, men jag fick be honom fem gånger att ta dem på sig...) och DÄR KOM A HEM! Räknade med att han skulle jobba sent idag och att jag skulle ta Melker till träningen, "men det tänkte ju jag göra" säger min sällan underbarare make då.
Medan A äter lite pangkakor, skummar Samuel (som följt med A hem för att kolla igenom tvättstugan efter kläder) igenom kylskåpet och lyckas hitta följande: 4 byttor med utgången middagsmat från gud vet när, en lunch till sig själv imorgon och en möglig gurka. Lyckad skattjakt! Sen åkte de vidare mot fotbollsträningen. Jag? Ja, jag går väl ner och tar tvätten då?
söndag 5 maj 2019
Snabbresumé och försiktig optimism
Ja, än en gång har det dröjt mellan inläggen... En orsak är att datorn laddade ur och jag helt enkelt inte orkade leta rätt på laddaren... Men det är en klen ursäkt, jag vet...
I mars skickade förnedringskassan mig på utredning i Borås, av alla ställen, i tre dagar. Det tar en normal person ca 1 timme och 50 minuter att köra från Uddevalla till Borås. Mig tar det i runda slängar 3,5 timme. Min whiplashskada gör att jag endast kan köra kortare sträckor, så jag måste ta täta stopp. Trots det, så var jag ett totalt vrak när jag kom fram, för att inte tala om när jag kom hem... Vilket också visade sig på resultatet... Läkaren: tja, inget nytt under solen direkt.. Psykologen: Intelligensen var det inget fel på, men koncentrationsförmågan var bedrövlig liksom uthålligheten. Inget märkligt alls, hade fullt upp med att trots vansinniga smärtor hålla mig upprätt öht... Sjukgymnasten: Avbröt flera tester pga kraftig smärta. Arbetsterapeuten: Avbröt det andra testet av två, pga kraftig smärta. Fantastisk idé fk fick, eller hur? Hade inte de här pengarna kunnat användas bättre?!
Men det bedrövliga utlåtandet till trots, så började jag arbeta 25% första April. Sååå roligt att vara tillbaka igen och göra det jobb jag älskar, och dessutom få betalt för det! Läkaren har skrivit med stora bokstäver på läkarintyget: LÅNGSAM UPPTRAPPNING!!! Så jag gör 25% maj ut, sedan får vi se hur det blir. Jag är bara så glad att få börja jobba så smått igen, äntligen, efter 3,5 år! Härligt!
Nåja, det var snabbresumén det...
Elvira har ju inte fixat att gå till skolan på länge nu. Men nu har skolan fixat en praktikplats åt henne på Ljungskile ridskola där hon ska få vara på måndagar mellan 8-14! Behöver jag säga att ungen är överlycklig? Så, på måndag börjar hon, ridkläderna snurrar i tvättmaskinen och hon är taggad så att en igelkott skulle bli grön av avund!
Var på sy-lan i mitten av april och det har varit trögt (för att göra århundradets underdrift...) att få plockat iordning i syvrån igen efter det. Började lite försiktigt i början av veckan, men idag börjar vi se det beryktade ljuset i tunneln. Har roat mig med att möblera om idag. Och möblera om. Och möblera om igen... Nu, börjar jag bli nöjd med upplägget och det är bara en eller ev två hyllor som ska ner från ovanvåningen till källaren, så kan jag fixa finliret sedan. Skönt!
Ja, så var det det lilla kapitlet viktresan också. Jag verkar nu stabilisera mig något iaf, jag rasar inte längre utan verkar närma mig det mål som min kropp har bestämt sig för. Jag har nu gått ner 47kg och det är jag sjukt nöjd och löjligt stolt över! Jag har gått från storlek 54/56 (typ nåt i stil med XL upphöjt till 12 eller nåt...) till storlek 38/40 (S/M) och kan nu få ut en klänning av en meter tyg! Haha, det låter fånigt, men det var ett av de mål jag hade, att materialåtgången skulle minska när jag syr till mig själv. Alla mål är ju bra, menar jag... Ett annat mål jag har, som jag inte nått ännu, är att kunna springa en halvmil. Har ju längtat efter att kunna börja löpträna igen, vilket jag också börjat göra så smått. Har också ett träningsprogram från sjukgymnasten för att stärka upp rygg och bål, vilket definitivt behövs efter 6 barn... Inte i mål än, men jag är på väg iaf!
I mars skickade förnedringskassan mig på utredning i Borås, av alla ställen, i tre dagar. Det tar en normal person ca 1 timme och 50 minuter att köra från Uddevalla till Borås. Mig tar det i runda slängar 3,5 timme. Min whiplashskada gör att jag endast kan köra kortare sträckor, så jag måste ta täta stopp. Trots det, så var jag ett totalt vrak när jag kom fram, för att inte tala om när jag kom hem... Vilket också visade sig på resultatet... Läkaren: tja, inget nytt under solen direkt.. Psykologen: Intelligensen var det inget fel på, men koncentrationsförmågan var bedrövlig liksom uthålligheten. Inget märkligt alls, hade fullt upp med att trots vansinniga smärtor hålla mig upprätt öht... Sjukgymnasten: Avbröt flera tester pga kraftig smärta. Arbetsterapeuten: Avbröt det andra testet av två, pga kraftig smärta. Fantastisk idé fk fick, eller hur? Hade inte de här pengarna kunnat användas bättre?!
Men det bedrövliga utlåtandet till trots, så började jag arbeta 25% första April. Sååå roligt att vara tillbaka igen och göra det jobb jag älskar, och dessutom få betalt för det! Läkaren har skrivit med stora bokstäver på läkarintyget: LÅNGSAM UPPTRAPPNING!!! Så jag gör 25% maj ut, sedan får vi se hur det blir. Jag är bara så glad att få börja jobba så smått igen, äntligen, efter 3,5 år! Härligt!
Nåja, det var snabbresumén det...
Elvira har ju inte fixat att gå till skolan på länge nu. Men nu har skolan fixat en praktikplats åt henne på Ljungskile ridskola där hon ska få vara på måndagar mellan 8-14! Behöver jag säga att ungen är överlycklig? Så, på måndag börjar hon, ridkläderna snurrar i tvättmaskinen och hon är taggad så att en igelkott skulle bli grön av avund!
Var på sy-lan i mitten av april och det har varit trögt (för att göra århundradets underdrift...) att få plockat iordning i syvrån igen efter det. Började lite försiktigt i början av veckan, men idag börjar vi se det beryktade ljuset i tunneln. Har roat mig med att möblera om idag. Och möblera om. Och möblera om igen... Nu, börjar jag bli nöjd med upplägget och det är bara en eller ev två hyllor som ska ner från ovanvåningen till källaren, så kan jag fixa finliret sedan. Skönt!
Ja, så var det det lilla kapitlet viktresan också. Jag verkar nu stabilisera mig något iaf, jag rasar inte längre utan verkar närma mig det mål som min kropp har bestämt sig för. Jag har nu gått ner 47kg och det är jag sjukt nöjd och löjligt stolt över! Jag har gått från storlek 54/56 (typ nåt i stil med XL upphöjt till 12 eller nåt...) till storlek 38/40 (S/M) och kan nu få ut en klänning av en meter tyg! Haha, det låter fånigt, men det var ett av de mål jag hade, att materialåtgången skulle minska när jag syr till mig själv. Alla mål är ju bra, menar jag... Ett annat mål jag har, som jag inte nått ännu, är att kunna springa en halvmil. Har ju längtat efter att kunna börja löpträna igen, vilket jag också börjat göra så smått. Har också ett träningsprogram från sjukgymnasten för att stärka upp rygg och bål, vilket definitivt behövs efter 6 barn... Inte i mål än, men jag är på väg iaf!
onsdag 16 januari 2019
Ups'n'downs...
Har dröjt ett tag igen inser jag. Men vi har det fortfarande rätt tungt på många plan. Själv har jag sjunkit i min depression igen med en grundstötning precis före jul. Men med en medicinjustering så mår jag iaf något bättre. Elvira har blivit vad man kallar "hemmasittare" och har inte varit i skolan sedan i början av oktober. Samuel har flyttat hemifrån, han bor nu i en liten etta med kokvrå på skogslyckan. Han har också hoppat av gymnasiet. Han känner inte att han mäktar med det just nu utan jobbar istället. William väntar på besked om han kommit in på sjukgymnastutbildningen i Luleå. Anders mår inte heller bra, men hanterar det genom att sysselsätta sig.
Vi var på västbusmöte i skolan igår. Med rektor, mentor, specialpedagog, socialpedagog, nån kvinna som jag inte riktigt uppfattade var hon hör hemma, Elviras kurator från BUP, Anders, Elvira och jag förstås. Ett riktigt bra möte, där vi kom överens om att Elvira får hemundervisning via telefon och dator och endast några ämnen. Dessutom ska hon få ett eget classroom (dataprogrammet som de använder i undervisningen) för att slippa se vad alla andra i klassen gör och bara ser det hon ska göra. Vi var så tacksamma för att Elviras kurator var med och drog i bromsen, då rektorn ville lägga på mer ansvar än Elvira i nuläget skulle klara av. Så skönt att slippa dra i den bromsen själv! Då i slutänden blev det ett riktigt bra möte där Elviras bästa sattes i centrum. Hon ska nu också få vidare behandling via BUP för sin depression, sin ångest och OCD. En tuff behandling, men förhoppningsvis kommer den göra nytta!
Jag försökte få kontakt med psyk för en samtalskontakt, när jag rasade totalt före jul. Fick en tid till sköterska och en tid i mellandagarna. Men då min läkare höjt min antidepressiva dos, fick jag inga fler tider med orden: Ja, är det något mer får du väl höra av dig... Jag måste säga att psyk, funkar överhuvudtaget inte alls. När jag ringer och säger att jag vet inte hur länge jag håller ihop, jag måste ha en samtalskontakt, NU! Och så blir det 1,5 besök till en sköterska... Undra på att folk drar sig för att söka dit. Både som patient och personal... Och undra på att människor tar livet av sig, då de inte får komma till på psyk och få hjälp! Nu har ju inte jag några självmordstankar över huvudtaget, även om jag skulle vilja fly bort från alla känslor. Dö, är dock ingen vettig lösning på det problemet. Däremot vill jag ha hjälp! Nåja, har jag överlevt mitt liv så här långt, så gör jag väl det fortsättningsvis också... Det vore dock trevligt att få LEVA och inte bara ÖVERleva nån gång...
Nå nog om det negativa. Jag har nu gått ner 38 kg. Heeeeelt galet! Har nått mitt personliga mål, att komma under 75 kg. Om 4,5 kilo är jag normalviktig! Det, har jag inte varit sedan gymnasietiden... Helt sjukt! Men jag är så tacksam för att ha fått en andra chans till livet!
Jag har bytt läkare på vc. Nu är jag less på att gå en hel sjukskrivningsperiod med ångest, för att min läkare inte kan skriva intyg som håller och inte heller komma in med kompletteringar i tid och som inte håller de heller... Träffade min nya läkare för första gången igår, vilket var lätt ångestfyllt. Men hon verkade vettig iaf. Hon frågade om det var ok att hon använde min tidigare läkares intyg och fyllde på det. Ja visst, sa jag. Hon skrev och skrev och när hon skrev ut intyget, så suckade hon och sa: "Jaa... Jag fick skriva om alltihop i alla fall..." Min enda tanke var: Nähä! Det menar du inte? 😂
Esters klass har skrivit en teaterpjäs som de övat in under hela hösten. Igår var det dags att spela upp den inför förväntansfulla syskon och föräldrar. De var jätteduktiga!
Idag blir en lugn dag efter en hektisk och fulltecknad gårdag. Ligger under värmetäcket iklädd fleece-onepiece och ullsockor med Totte som sällskap. Är inne i en period igen då jag fryser som en istapp... Men tänkte snart gå ner och tända en rejäl brasa i spisen, köra igång en maskin tvätt, äta lite frukost och sedan kanske det är varmt nog i syvrån så jag kan få ihop ett gäng nya trosor som faktiskt passar...
Imorgon ska tre ungar till tandläkaren och efter det ska jag på avstämningsmöte på NÄL, med försäkringskassan, Hälsan och arbetslivet, min chef och min fd läkare. Jag hoppas att jag kan få börja arbetsträna senare i vår. Min fd läkare vill att jag ska ha en rent administrativ tjänst. Det vill inte jag! Det spelar ju liksom ingen roll om jag sitter, står, går eller springer maraton. Jag kan inte arbeta längre tid ändå. Då kan jag väl lika gärna få lov att göra det jag brinner för, är utbildad för och älskar med mitt jobb: stå i såret? Så jag förbereder mig för att få strida för min sak tyvärr, kan jag väl säga... Min chef ville att jag skulle ta med mig utlåtandet från finsam-utredningen i våras så att de kunde få ta del av resultatet. Jag sade att det kan jag väl för all del göra, men att jag inte vet hur aktuell den är. Jag befinner mig ju ljusår ifrån den situation jag var i då! Nästan 40kg lättare är ju ingen nackdel om man säger så. Fibron, ME'n, depressionerna, ångesten osv finns ju fortfarande kvar och gör livet surt för mig, men den konstanta värken i höfterna, knäna och fötterna har ju i det närmaste försvunnit helt! Det borde ju förändra mina förutsättningar för arbete betydligt kan jag tycka. Dessutom kommer jag börja löpträna så snart vädret tillåter (blött och kallt gör ju att fibron slår i taket) och varva det med styrketräning på olika sätt. Nu vill jag komma i form! Jag och Elvira har kommit överens om att i augusti, ska vi delta i Color Obstacle rush (länk här). En halvmil med 20 hinder och färgbomber. Visst låter det kul? Detta för att vi ska se ett mål med vår träning. För både hon och Totte ska med ut i löparspåret.
Nåja, det var en snabb uppdatering av den senaste tiden iaf.
Ljus och Kärlek!
Namaste
Vi var på västbusmöte i skolan igår. Med rektor, mentor, specialpedagog, socialpedagog, nån kvinna som jag inte riktigt uppfattade var hon hör hemma, Elviras kurator från BUP, Anders, Elvira och jag förstås. Ett riktigt bra möte, där vi kom överens om att Elvira får hemundervisning via telefon och dator och endast några ämnen. Dessutom ska hon få ett eget classroom (dataprogrammet som de använder i undervisningen) för att slippa se vad alla andra i klassen gör och bara ser det hon ska göra. Vi var så tacksamma för att Elviras kurator var med och drog i bromsen, då rektorn ville lägga på mer ansvar än Elvira i nuläget skulle klara av. Så skönt att slippa dra i den bromsen själv! Då i slutänden blev det ett riktigt bra möte där Elviras bästa sattes i centrum. Hon ska nu också få vidare behandling via BUP för sin depression, sin ångest och OCD. En tuff behandling, men förhoppningsvis kommer den göra nytta!
Jag försökte få kontakt med psyk för en samtalskontakt, när jag rasade totalt före jul. Fick en tid till sköterska och en tid i mellandagarna. Men då min läkare höjt min antidepressiva dos, fick jag inga fler tider med orden: Ja, är det något mer får du väl höra av dig... Jag måste säga att psyk, funkar överhuvudtaget inte alls. När jag ringer och säger att jag vet inte hur länge jag håller ihop, jag måste ha en samtalskontakt, NU! Och så blir det 1,5 besök till en sköterska... Undra på att folk drar sig för att söka dit. Både som patient och personal... Och undra på att människor tar livet av sig, då de inte får komma till på psyk och få hjälp! Nu har ju inte jag några självmordstankar över huvudtaget, även om jag skulle vilja fly bort från alla känslor. Dö, är dock ingen vettig lösning på det problemet. Däremot vill jag ha hjälp! Nåja, har jag överlevt mitt liv så här långt, så gör jag väl det fortsättningsvis också... Det vore dock trevligt att få LEVA och inte bara ÖVERleva nån gång...
Nå nog om det negativa. Jag har nu gått ner 38 kg. Heeeeelt galet! Har nått mitt personliga mål, att komma under 75 kg. Om 4,5 kilo är jag normalviktig! Det, har jag inte varit sedan gymnasietiden... Helt sjukt! Men jag är så tacksam för att ha fått en andra chans till livet!
Jag har bytt läkare på vc. Nu är jag less på att gå en hel sjukskrivningsperiod med ångest, för att min läkare inte kan skriva intyg som håller och inte heller komma in med kompletteringar i tid och som inte håller de heller... Träffade min nya läkare för första gången igår, vilket var lätt ångestfyllt. Men hon verkade vettig iaf. Hon frågade om det var ok att hon använde min tidigare läkares intyg och fyllde på det. Ja visst, sa jag. Hon skrev och skrev och när hon skrev ut intyget, så suckade hon och sa: "Jaa... Jag fick skriva om alltihop i alla fall..." Min enda tanke var: Nähä! Det menar du inte? 😂
Esters klass har skrivit en teaterpjäs som de övat in under hela hösten. Igår var det dags att spela upp den inför förväntansfulla syskon och föräldrar. De var jätteduktiga!
Idag blir en lugn dag efter en hektisk och fulltecknad gårdag. Ligger under värmetäcket iklädd fleece-onepiece och ullsockor med Totte som sällskap. Är inne i en period igen då jag fryser som en istapp... Men tänkte snart gå ner och tända en rejäl brasa i spisen, köra igång en maskin tvätt, äta lite frukost och sedan kanske det är varmt nog i syvrån så jag kan få ihop ett gäng nya trosor som faktiskt passar...
Imorgon ska tre ungar till tandläkaren och efter det ska jag på avstämningsmöte på NÄL, med försäkringskassan, Hälsan och arbetslivet, min chef och min fd läkare. Jag hoppas att jag kan få börja arbetsträna senare i vår. Min fd läkare vill att jag ska ha en rent administrativ tjänst. Det vill inte jag! Det spelar ju liksom ingen roll om jag sitter, står, går eller springer maraton. Jag kan inte arbeta längre tid ändå. Då kan jag väl lika gärna få lov att göra det jag brinner för, är utbildad för och älskar med mitt jobb: stå i såret? Så jag förbereder mig för att få strida för min sak tyvärr, kan jag väl säga... Min chef ville att jag skulle ta med mig utlåtandet från finsam-utredningen i våras så att de kunde få ta del av resultatet. Jag sade att det kan jag väl för all del göra, men att jag inte vet hur aktuell den är. Jag befinner mig ju ljusår ifrån den situation jag var i då! Nästan 40kg lättare är ju ingen nackdel om man säger så. Fibron, ME'n, depressionerna, ångesten osv finns ju fortfarande kvar och gör livet surt för mig, men den konstanta värken i höfterna, knäna och fötterna har ju i det närmaste försvunnit helt! Det borde ju förändra mina förutsättningar för arbete betydligt kan jag tycka. Dessutom kommer jag börja löpträna så snart vädret tillåter (blött och kallt gör ju att fibron slår i taket) och varva det med styrketräning på olika sätt. Nu vill jag komma i form! Jag och Elvira har kommit överens om att i augusti, ska vi delta i Color Obstacle rush (länk här). En halvmil med 20 hinder och färgbomber. Visst låter det kul? Detta för att vi ska se ett mål med vår träning. För både hon och Totte ska med ut i löparspåret.
Nåja, det var en snabb uppdatering av den senaste tiden iaf.
Ljus och Kärlek!
Namaste
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)