Fan vad jag hatar att vara beroende av tex försäkringskassan och andra för mitt och familjens uppehälle! Fattar inte att de tror att folk söker sjukpenning för nöjes skull. Denna ständiga ångest över huruvida man får den beviljad, bara för att efter ett par veckor behöva gå igenom samma procedur igen... Näe, detta är ingenting man väljer frivilligt! Har nu stått utan inkomst sedan juli 2017. Min läkare skulle skriva ett nytt sjukintyg till fk igår, sa han. Det har fortfarande inte kommit in något... Försöker plita ihop en överklagan till förvaltningsrätten, men det går sådär. Kan ju inte koncentrera mig till att börja med. Försök då göra det när panikångesten rider dig.
Har legat med panikångest till och från hela jävla natten över hur i h-vete vi ska klara vår ekonomiska överlevnad framöver. Har bett min chef att betala ut min semester, men vet inte om jag hinner få det innan räkningarna löper ut. Sjukpenningen ligger i min fåordige läkares händer. Försäkringskassan anser att jag är frisk nog att arbeta 100%. Det anser inte arbetsförmedlingen, och min läkare tillåter mig inte ens att arbetsträna... Vad fan ska jag göra då?! En jävla rävsax är det.
Det talas mycket om politikerna och hade den eller den kommit till makten istället så hade allt sett annorlunda ut. Jag tror inte det är så enkelt. Jag tror inte det hade blivit ett enda dugg bättre om alliansen behållit makten. De som sitter vid makten, har glömt hur det var att vara den lilla människan, om de ens varit i närheten av en över huvud taget, uppfödda i maktens korridorer som de är. De har aldrig behövt leva på socialbidrag. Aldrig behövt ta extra tid i affären för att vända på varenda vara för att hitta det billigaste alternativet. Aldrig behövt jaga röda lappar i köttdisken. De går till östermalmshallen och köper sina varor...
George Orwell, med sin bok "1984" och Suzanne Collins, med sin trilogi om hungerspelen, är inte så långt från sanningen. Det sker inte lika öppet i verkligheten som i den skönlitterära världen, men resultatet är detsamma. Den lilla människan styrs och offras. Människor "väljs ut" och skickas till en säker död, fast i verkligheten i form av utvisningar och indragna ekonomiska medel. Man tvingas krypa med mössan i hand och be om hjälp på sina bara knän, bara för att visas kalla handen. Vi växer upp och lever i en tid då media bara visar elände, död, sjukdom och krig. Det blir det normala, vi reagerar inte ens längre på sådant som är fullständigt vansinnigt. Emmanuel Lyere, en man som "av misstag" fick permanent uppehållstillstånd, av migrationsverket, utbildade sig, arbetade och betalade skatt, utvisas till Nigeria för att han inte är "tillräckligt bisexuell". Han utvisas, med motiveringen att det uppehållstillstånd han fick skulle varit ett tillfälligt sådant, till en tämligen säker död... Ett barn har hittills dött här i Sverige för att försäkringskassan dragit in hans assistans. Första, men troligen inte sista... Hur många som i sin desperation tagit livet av sig, efter att ha blivit utförsäkrade har jag ingen siffra på. Tvivlar på att det förs någon statistik på det heller. De svaga och de som inte passar in i normen, ska utrotas. På ena eller andra sättet.
Något är vansinnigt fel i Sverige idag. Sverige har blivit ett elitsamhälle, där alla är välkomna. Alla som passar in i normen. Den norm som säger att du ska vara välutbildad, frisk och infödd. Då är du välkommen in i samhället. Övrigt slödder ska gömmas, glömmas och helst utraderas så snabbt och säkert som möjligt.
Jag är uppgiven. Ledsen. Förbannad. Arg. Besviken. Sviken... Jag har inte valt detta: fibromyalgi, ME/CFS, depressioner, PTSD, whiplashskada, IBS, migrän, panikångest, reumatism och förmodligen nåt mer jag glömt... Vem fan vid sina sinnens fulla bruk skulle välja detta? Inget av det är dödligt, det vet jag. Men de tar mitt liv.
Först, tar de ens sociala liv. Man orkar inte gå utanför dörren. Måste gång på gång avboka möten och träffar då kroppen inte fungerar eller en panikångestattack dyker upp bakom ett hörn... Det sociala livet är det som först "väljs" bort. Vänner försvinner. Eller de man trodde var vänner. Endast ett fåtal orkar stå kvar, men de står fast. Det är de man orkar och vågar lita på. De som faktiskt förstår, när man säger att man inte kommer ur sängen en dag. De som förstår, när man en kvart innan, inser att jag klarar inte att ses idag... Familjen måste komma först, där måste man orka.
Nästa på tur, är fritidsintressen. Orken saknas, värken hindrar rörelse, gör man något, sår man betala surt efteråt. Fritidsintressen tar för mycket energi. Energi man inte har. Familjen måste komma först, där måste man orka.
För att hålla ihop familjen behöver man jobba för att få in pengar. När den dagen kommer då man kommer till jobbet, ett jobb man älskar, efter en enorm kamp, och går in i en kompakt vägg av vanmakt och en insikt att jag klarar inte detta mer. Då faller den sista muren, den sista delen av ett normalt liv. Ett fallerande. ett ofantligt misslyckande. Familjen måste komma först, där måste man orka.
Till slut. Kommer den dagen man fruktat mest av allt. När man sviker familjen... När orken inte ens finns där... Leka med barnen, kan inte. Åka på utflykter, mycket sällan och då krävs planering så inget annat inträffar den dagen och för återhämtning efteråt. I flera dagar. Jag har svikit alla. Staten, jobbet, vänner och familjen. Eller, inte jag. Mina sjukdomar har svikit alla. Det ok som ständigt tynger mina axlar. Jag är isolerad. Har ett ytterst fåtal vänner, de som fortfarande orkar träffa mig, trots att de vet att det kanske inte blir av. Jag kan inte jobba. Jag klarar inte av att hålla ställningarna hemma. Jag skulle kunna sova dygnet runt. Tvingar mig att göra en del hemma. Med hjälp av mycket koffein och envishet, kan jag iaf få något gjort. Även om det inte räcker till.
Mycket gnäll från mig idag, ledsen för det. Men jag måste få ut tankarna någonstans, annars blir jag fullständigt galen...
Ljus och Kärlek!
Namaste
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar