Man vet hur mycket ångest tär på kropp och knopp, när man sover 14 timmar och vaknar med träningsvärk till och med i ansiktsmusklerna... Känns som om jag sprungit en mil, jagad av en amfetaminstinn noshörning... Nåja, nu börjar jag vakna till liv igen, både själsligt och kroppsligt. Idag blir en lugn dag, seg, men lugn... Ska börja med att försöka kräla ur sängen och kanske få nåt i mig, mer än morgontabletterna jag tog vid halv sju imorse.
Varje morgon, efter att barnen och gubben kommit iväg, går jag ut på fb för att se vad som händer i mina vänners liv. Vissa försöker ta tag i sitt förflutna, andra har fullt upp med nuet.
Man blir lite isolerad som sjukskriven. Då är fb en ovärderlig port till omvärlden och nån form av socialt liv. Skulle säga att, om man räknar bort familjen, ungefär 95% av mitt sociala liv finns på internet för närvarande. Låter det deprimerande? Jo, det är det också. Men om man, som jag, vissa dagar inte ens lyckas ta mig ur sängen, finns just inte många andra alternativ. Det sägs att i nöden prövas vännen, och det ligger något i det. Vänner försvinner. När man gång på gång tvingas avboka på grund av att farbror Fibbe bestämmer sig för att nu dansar vi slängpolka med träskor på din kropp och moster ME är hans danspartner. När man inte kan följa med till vissa ställen, för att ljudnivån är för hög, det är för mycket folk eller för mycket dofter eller intryck över lag. När en långpromenad gör att man blir sängliggande i två dagar liksom en shoppingtur, utekväll, sy-lan... Ja, jag gör mycket av det här ändå, TROTS att jag vet vad det för med sig, men det kräver planering och en stor gnutta envishet.
Planering... Fan vad jag hatar det ordet! Eller ja, egentligen är det fibron, ME'n och ångesten jag hatar, för det är de som tagit ifrån mig min spontanitet. Jag måste veta i god tid om något ska hända. Men, jag saknar tiden då man bara kunde "dra iväg". Efter en arbetsdag säga: äh, vi drar till stranden! en fin sommardag. Uteslutet... Det finns inga skedar kvar då... Skedar, undrar ni kanske? Det finns en bra liknelse som någon klok människa kom på. Den finns att läsa mer om här. Men i korthet innebär det att du får ett visst antal skedar (energimått) per dag, säg 12 st. Antalet skedar kan variera beroende på dagsform. Allt du gör kostar skedar. Olika många beroende på vad för aktivitet det gäller. Ett maratonlopp kostar fler skedar än att diska tex, för att göra det övertydligt. En frisk person gör åt med färre skedar än en som inte är det, av naturliga skäl. Komma upp ur sängen - en sked. Klä på sig - en sked. Duscha - två skedar. Fixa frukost - en sked. Redan innan man kommit till att ta sig till jobbet har nästan hälften av skedarna gått åt... För en frisk person, kanske alla dessa delar kostar en sked.
En av de saker jag fick med mig från smärtskolan jag gick för 150 år sedan ungefär, var just energireserven. En frisk person vaknar varje morgon med en energistapel på 100%. Jobbet tar 50% av detta. Sedan hem, hämta barnen och ta hand om hemmet. 30% till ryker. Då finns 20% kvar till fritidsintressen, träning, uteliv, träffa vänner och annat. En helt ok ekvation.
En person med kronisk värk, vaknar varje morgon med en energistapel på 60%. Bara att leva med ständig värk, tar 40%. Jobbet tar 50%. Hem, hämta barn och ta hand om hemmet. 30% till. Börjar ni förstå ekvationen? Som inte går ihop? Redan efter de absolut nödvändigaste delarna i vardagen, ligger man på minus...
Det första som ryker, när man är kroniskt sjuk, är den sociala biten. Det, hör till den procentdel som inte existerar på energistapeln. Hemmet blir lidande. Tvätt, disk och städning fallerar. Då är det tur att jag har en make som fyller upp. Släkt som hjälper till med tvätt och städning. Men de som står ensamma i detta? Vill inte ens tänka på det...
Nå, färdiggnällt för idag. Men detta ÄR viktigt! Jag är oändligt tacksam för de få vänner jag har kvar. Som fortfarande står fast vid min sida. Som inte tröttnat. Ni vet vilka ni är och jag älskar er högt och innerligt!
Ljus och kärlek!
Namaste
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar