Ja, ner iaf... Är på väg neråt igen. Det är det här förbaskade mörka, blöta, kalla, blåsiga som liksom trycker ner en i skoskaften. Mår inte bra, vare sig fysiskt eller psykiskt. Ont i kroppen så jag kan sätta mig ner och grina, inte har jag lust med någonting känns det som och sover kasst gör jag på nätterna. Dels pga att jag har ont förstås, men har också en rätt jobbig oro i kroppen som inte vill lägga sig. Tycker inte om mig själv just nu, vilket inte gör saken bättre. En kropp som rent fysiskt inte vill, trött och eländig då jag har svårt att sova och inte får sova tillräckligt, finnig och eländig (tack vare Behepansprutorna...), svårt att äta (ja, ni läste rätt... JAG har svårt att äta!) och så det där som jag inte kan sätta fingret på men som trycker ner mig den där sista biten... Ja, jag är inte ända nere i bottenslammet på den leriga tjärnen, men på väg dit...
Vaknade i morse och kände att jag (trots en rygg som kändes som om den var av på minst fem ställen, en kropp som kändes som om den blivit överkörd av en mindre ångvält och trött som ett as och trots att Anders jobbade idag) ville försöka få något gjort idag. Bestämde mig för att pojkarna skulle få hjälpa mig att röja källarhallen och duschen nere. Samuel fick i uppgift att passa Ester och Melker och William skulle hjälpa mig nere. William var på ett humör som skulle passa vilken PMS-häxa som helst och kom aldrig ens ner för trappen. När jag håller, i ren ilska och frustration över Williams ovilja, på att röja i hallen nere i källaren, hör jag hur Melker börjar gallskrika uppe i vardagsrummet. Kommer upp och frågar Samuel vad som hände. "Vet inte" får jag till svar... Så mkt för den kollen han hade, han hade satt sig och tittat på tv, istället för att ha koll på Ester och Melker... Då försvann det sista spåret av min arbetslust. Ergo; jag sket i alltihopa och satte mig i soffan i vardagsrummet tillsammans med Melker och Ester och där blev jag kvar. Pojkarna? De fick datorförbud resten av dagen...
Nu hoppas jag att morgondagen blir betydligt bättre än den här dagen. Hoppas att jag får sova inatt, att jag vaknar med någorlunda bibehållen psykisk hälsa, att jag kanske kan orka få något gjort imorgon, att Melker vaknar utan feber och håller sig så, att pojkarna kanske kan tänka sig att hjälpa till lite här hemma och att möjligen, kanske solen kan våga sig fram en stund... Ja, det var många förhoppningar inför morgondagen, men inte alltför oöverstigliga tycker jag... :-/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar