Tungt, intensivt och Sommarsolstånd!

Helgen har varit tung och turbulent, av flera skäl. Måndagen fortsatte i samma anda, och igår valde vi att ha Melker hemma för han hade återigen blivit slagen på fritids. Inatt har jag sovit riktigt, riktigt uselt. Båda pga tankar som far runt som en centrifug, och tack vare värken. Håller på att fara käpprätt in i ett skov, såhär lagom till midsommar... Men då jag visste att jag skulle upp och köra bil, var det inte läge att gå upp och ta morfin mitt i natten... Men, det som inte dödar, det härdar, sägs det.

Denna dag började med att köra Minna till dagmamman och dumpa Anders på vägen. Halvvägs dit, fick jag stanna och släppa över en rådjursget med två kid över vägen, som hade den goda smaken att se sig för åt båda håll innan de gick/skuttade över. Så vackra djur! 💚
Sedan följde jag med Melker till fritids. Han hamnade i tre mindre konflikter som löstes relativt snabbt. Stannade till halv tio och pratade med en av fritidspedagogerna som jag har förtroende för. Hon sade att hon hade pratat både med barnen generellt och med en specifik pojke som ha väldigt svårt att låta Melker vara. Så efter det åkte jag och handlade med mor inför helgen.

Imorgon är det sommarsolståndet, Lita. Då dagen är som längst. Sedan går vi mot mörker igen. Inget är bättre eller sämre och inget kan existera utan det andra. Även i det starkaste ljus finns mörkret närvarande och i det mörkaste mörker, finns alltid en liten strimma ljus. En trösterik tanke.
Om man gillar keltiska myter, så strider nu ekkonungen (sommaren) återigen mot järnekskonungen (vintern), ekkonungen vinner, men blir dödligt sårad och i takt med att hans livskraft sinar och han gör sig redo för dödsriket, så börjar sommaren och ljuset göra detsamma. Nu avtar ljuset gradvis ända fram till Yule, vintersolståndet, då konungarna möts till strid igen.

Min ritual för sommarsolståndet kommer att fokusera på ljuset. Att bringa ljus in i mörka tankar och sinnen. Men jag kommer också lägga en personlig del i min ritual där jag kommer fokusera på ett par personer, som jag önskar att de ska få betala sin skuld. Sedan två personer som jag önskar att de ska få frid i sitt sinne och sina hjärtan. Kort sagt, att var och en ska få det de förtjänat. Jag är ingen vit häxa, det ska medges, ingen svart heller, men det finns en rätt omfattande gråskala däremellan och många gudar, gudinnor och andra väsen att jobba med. Så något ska jag nog kunna åstadkomma, med trefaldighetslagen i åtanke. Men, i det ena fallet är jag beredd att stå det kastet.

Regnet faller ihållande idag. så det blir en kura-inne-dag. sedan ska jag hämta Ester som sovit över hos en kompis och åka till dagmamman på drop-in-kaffe. Sedan tar vi kväll...

Ljus och Kärlek!
Namaste

Plötsligt händer det!

Idag, är en bra dag! Den började lite halvdant dock, med en gråtande Melker som i ångest bad att inte tvingas till fritids. Igår låg han hos mig i sängen och vi pratade om skolan. Han sa att han kände sig väldigt stressad. Ok, sa jag lätt road över ordvalet. Vad är det du är stressad över? Jo, när jag går ute är jag alltid så rädd att någon ska komma bakifrån, från sidors eller framifrån och slå mig... Mitt hjärta brast. Igen... Så, han fick vara hemma idag och när jag dumpat tjejerna imorse, åkte jag inom Melkers fritids för att prata med dem. Det var tyvärr fel avdelning som hade öppet, så därmed var inte rätt personer där. Men det jag berättade mottogs ganska svalt. De konstaterade att de får väl hålla ett extra öga på honom framöver. Problemet är ju bara, att Melker slutat tala om för de vuxna när något händer... Han upplever att ingen gör något ändå... Vi gör vad vi kan iaf, för att han ska få byta skola och kanske få vara på något annat fritids i sommar åtminstone...

Var till NÄL med Samuel idag. Han skulle til ortopedmottagningen. Döm om min förvåning när det var Stener han skulle träffa. En läkare som nästan uteslutande jobbar med knän. Det blev en helt annan undersökning än de tidigare. En helt annan attityd också. Tidigare har de nästan inte trott honom, eftersom alla röntgenundersökningar är anmärkningsfria. Lik förbannat, låser sig hans knä i 90° vinkel och han får bryta upp det under illvrål. Men Stener trodde honom, pekade på knät och frågade om det är här det känns och Samuel, synnerligen förvånat, konstaterar att det är det. Steners teori är att menisken ligger löst i knäleden, halkar snett och låser knät. Eftersom den är hel, är detta inget som syns som något avvikande på röntgen eller magnetröntgen. Så, det blir operation efter sommaren då han kommer sy fast menisken och förhoppningsvis ska detta lösa hans problem. Det blir en rehabiliteringstid på ett par månader efteråt, men det är ju en piss i Nilen efter så många års helvete...

När vi kom hem, lade jag mig för att sova. Sovit dåligt inatt. Det gör jag iofs varje natt, men ändå... Blev väckt av att mobilen ringde. Det var min handledare på försäkringskassan. Först och främst, kom vi överens om att min läkare inte kan skriva läkarintyg. Men vi pratade i gott och väl en halvtimme ovh det slutade med att min sjukpenning (för perioden 1 juni-31 oktober) är godkänd! Dessutom kom vi fram till att min ersättning var alldeles för låg, så jag kommer få det retroaktivt som en extra utbetalning. Jag får en inkomst igen!

Med detta for min ångest ut genom taket och ersattes av en fullständigt omätbar rastlöshet och matthet. Jag är som utsketet äppelmos. Likaså kom migränen som ett brev på posten. Eller ja... Inte postmord direkt då den kom tämligen omgående... Nåja, nu är det dags att hämta hem mina älskade avkommor igen...

Ljus och Kärlek!
Namaste

Skolavslutningar från två universum

Denna veckan ett liv... Eller nja, egentligen inte... Min återhämtning efter studenten har fortsatt och idag har det varit skolavslutning för övriga skolbarn i familjen. Vi började med Esters skolavslutning imorse (Elviras var samtidigt, så vi kunde inte närvara där också). Den ägde rum i Bleketkyrkan och Norrskolan delar upp eleverna på tre avslutningar då kyrkan inte rymmer så många. Esters klass 2 (47 elever) hade avslutning tillsammans med f-klassen (ungefär lika många). Kyrkan var fylld till bristningsgränsen av elever och deras familjer. Väldigt fin avslutning och trots att jag klarar folksamlingar rätt dåligt, funkade det helt ok och jag hade energi kvar efteråt.

Ester åkte med en kompis och vi andra åkte hem och jag fick sått lite i pallkragarna på framsidan. Sådde lite mer morötter och persilja (både krus- och slätbladig) och blomkål. Tog ut marsvinen att rensa lite ogräs, vilket uppskattades och de gjorde ett rätt bra jobb måste jag säga. Nästan all våtarv har de tuggat i sig.

Satt en liten stund i syvrån med Minna som hade tråkigt. Hon behöver shorts, så jag ritade mönster och hon pillade med knapparna i min knapplåda. Anders cyklade iväg och hämtade Melker och jag började med maten: Mozzarellafyllda köttbullar med tomatsås à la kylskåpsrensning och pasta. Det blev riktigt gott, om jag får säga det själv! Tyvärr inget recept, utan körde på en höft. Vilket innebär att det blir en rätt som får gå till historien... Anders hade varit iväg och köpt jordgubbar, så det fick bli jordgubbar och glass till efterrätt vilket ingen klagade särskilt högljutt över.

Så kom avslutning nummer 2, Melkers verkade komma från ett helt annat universum. Hela skolan i gympasalen med alla familjer. INGEN höll tyst ens när rektorn pratade eller barnen sjöng. Rektorns tal gick mig helt förbi, det var inte ens någon idé att försöka höra vad hon sa. Total kortslutning fick jag och gick in i nåt halvt nedstängt survivalmode. Fika i klassrummet efteråt, vilket däremot var rätt trevligt, även om det illamående som survivalmode't innebär omöjliggjorde någon större fika för egen del. Därefter åkte jag och hämtade Ester.

Jag försökte få dem att le, men det var stört omöjligt...

Då, kom regnet! Ett underbart, rätt kraftigt sommarregn. Hoppas på en smula åska också, det hade mitt survivalmode mått bra av. Men nu, sängläge med laptopen i knät. Så småningom, kanske jag kan äta något också, men jag klarar mig utan morfin idag iaf. Det är ju alltid något!

Imorgon, blir det en sväng till NÄL. Samuel fick en återbudstid till ortopeden, så får vi se om de kan göra något för hans knän som ständigt och jämt låser sig. I övrigt står inte mycket på agendan.

Ljus och Kärlek!
Namaste

Student, ångest och allt som kan gå fel...

Long time no seen... Nåja, hursomhelst har jag behövt återhämtning kan man väl lugnt säga.

Studenten var lätt småstressig, högljudd men trevlig till slut. Studenten själv hade en bra dag tror jag iaf.

Min lillgris har växt upp och blivit vuxen. 💚 

Dagen efter var en lat dag. Eller ja, jag var totalt ras. Som väntat ungefär. Först idag känner jag att jag orkar stå upp en stund. I lördags presenterade jag vuxenlivet för William: en plan för vad han ska bidra med ekonomiskt i hushållet och hjälpte honom att skriva in sig på arbetsförmedlingen. 

Vi har haft torka här hemma i jag vet inte hur många veckor. Igår kom äntligen regnet! Det regnar idag också, vilket mottages med lättnad. Det är så kruttorrt i markerna för närvarande, att minsta droppe räknas. Har skördat broccolirybs nu ett tag, potatisen har tittat upp, salladen växer så det knakar och bönorna och morötterna kommer fint de också. Däremot har jag haft otur med mina gurkplantor iår. De har fått rothalsröta, men inte vid jorden som är brukligt utan 10-20 cm upp på stammen. Synnerligen märkligt, men fyra plantor har jag kvar i köksfönstret och en ute. Tomaterna växer som svampar och blommar fint nu. 

Håller på att försöka få tag på psyke för att rätta till felen i min journal. Gissa vad? Jag kommer bli kallad efter sommaren... Det fick jag höra i två år sist, så tillåt mig tvivla... Alltså, psykvården är ett skämt. Det är min personliga uppfattning och jag vet att många får bra hjälp därifrån, men jag är både (be)sviken och bitter. Tur att Elvira fått god hjälp från BUP iaf.

Har kontaktat AEA angående min aktivitetsersättning som jag fortfarande inte sett skymten av. De skulle be min handläggare höra av sig. Dietisten på NÄL har jag försökt få tag på i en månad nu utan resultat. Har också försökt få tag i vc för att få ett läkarintyg som iaf har skuggan av en chans att bli godkänt av fk, men det är ju lögn i h-vete att komma fram där... Idag fick jag iaf en telefontid, men min jävla mobil bestämmer sig titt som tätt att den inte vill låta samtalen gå fram utan kopplar dem vidare direkt till svararen, vilket skedde nu... När jag äntligen samlat ork att ringa (equals ångestpåslag deluxe...) så funkar ingenting. Fantastiskt...

Nåja. Jag har fått hem lite banankartonger tack vare min man, så nu ska källaren röjas! Eller ja, inte NU nu, men lite pö om pö iaf. En kartong här och en där, när orken tillåter. Så kanske man kan komma fram där nere till slut! Idag blir det dock inte. varit och handlat lite med mor, så där räckte det... Vill ner till syvrån, men orken räcker inte riktigt. Så, sängläge gäller.

I lördags vaknade jag mitt i en fulminant Panikångestattack. Upp och slänga i mig morgonmedicinerna ihop med en atarax. Klarade inte av att ligga still utan gick ut i trädgården, barfota för att jorda mig. Satte mig på gräset, vänd mot norr och kastade en spontan, improviserad, mental cirkel. Bad om lugn, skydd och vägvisning. Freja kom till mig och då kom givetvis Snoddas insprängande och rubbade min cirkel, för att citera Sokrates... Nåja, jag fick en hel del insikter till mig, som jag kommer ta fasta på. Freja, var nog just den av alla gudomar jag behövde mest just nu. Freja står för den kvinnliga urkraften, sexualiteten, fruktbarhet. "If you can't lay them, slay them" ungefär. Hon står också för integration. Hon var inte en av asarna utan en av vanerna och en valkyria. Hon blev dock välkomnad in i asgård, som en av dem och stred vid deras sida. Hennes kraftdjur är katten och två katter drar hennes vagn. Så att Snoddas kom som ett skott, var ju egentligen inte så konstigt... 😉 Nåja, panikångesten lade sig iaf och jag gick stärkt ur det hela. Ångesten har färgat hela helgen, men hållit sig skapligt i schack utan medicinsk hjälp.

Nu, har jag intagit sängläge och det tänker jag behålla ett tag...

Ljus och kärlek!

Namaste

Studentförberedelser, framsteg och glasögon...

Studenten stundar och William festar friskt. Inget jag eller A säger något som helst om, man tar bara studenten en gång. Men han börjar bli änna sleten nu... 😂 Det var visst osäkert om han skulle ut ikväll "vet inte om jag pallar", konstaterade han. Skönt att han ser sina begränsningar. 😉

Jag ligger skapligt till i planeringen. Så skapligt att jag börjar fundera över vad i hundan det är som jag glömt?

Dagen började bra med transport av två avkommor till skola och dagmamma. Sedan köra Elvira till skolan och åka och handla det sista inför studenten tillsammans med min mor. Åkte sen hem och åt frukost, en sen sådan.

Gubben åkte och hämtade Elvira i skolan, som trots panikångestattack stannade kvar och fullföljde sin skoldag. Hon fick dessutom veta att hon får ett A i musik, trots att hon knappt varit där alls det här läsåret. Det säger iofs en del om vad den ungen är kapabel till bara hon får må bra! Apropå det, så har vi äntligen fått tillbaka vår Elvira! Den glada, spralliga, fnittriga, knasiga Elvira som vi saknat så länge! Fyra små piller om dagen. Det var allt som krävdes. Visst, resan är inte slut ännu. Panikångesten finns kvar, där håller jag på att lära henne tekniker som jordande och shielding som även är användbara på många andra sätt, även i andra avseenden, som verkar fungera skapligt de få gånger hon provat hittills. Men det kräver övning, i lugnt läge, innan de har full verkan i skarpt läge. Men de kan vara ett komplement till ataraxen som hon fått för just sin panikångest. Hon ska få behandling i grupp för sin OCD (tvångssyndrom) i höst. Vi väntar också på utredning för ADHD/ADD och autism, men det ville läkaren avvakta med tills hennes depression är under kontroll, vilket iofs är klokt. Hon läser ju en hel del själv och jagar fakta på nätet också. Hon säger själv, att hon tror att hon har både ADHD/ADD och autism. Inte så att det gör henne ledsen, utan hon förstår varför hon reagerar och agerar som hon gör i många avseenden. Men hur som helst, så är det iaf underbart att höra henne skratta, uppriktigt och hjärtligt, igen!

Ester fick en remiss till optiker, från skolsköterskan i mars. Av olika anledningar har det inte blivit av, men idag kom vi dit. Optikern fann inget att åtgärda så inga glasögon än iaf. Samuel bad att få kolla sin syn också då han tycker sig se konstigt på skärmar och liknande. Där blev det både linser och glasögon. Ergo; först ut bland våra barn att få glasögon. Intressant egentligen, då både jag och A har glasögon och A sedan 4-årsåldern. Men, det är ju bara att vara tacksam för.

När vi kom hem tog Anders med sig barnen och ett lånebarn till Trollhättan och nån av denna stads alla lekplatser. Själv fick jag kapitulera för morfinet och nackkragen då min nacke totalt gav upp om livet. Men, sängläge funkar med babyfoot på fötterna och datorn uppallad i knät. Nu, börjar morfinet tämja nacken, så jag ska gå och tvätta av fötterna och se om den där välsignade kakan jag haft lust att baka i tre dagar, kanske kan BLI bakad... Imorgon, är det drill som gäller för hela slanten för Elvira och jag fortsätter med studentförberedelserna. För på torsdag, är han färdigbakad, William. Min lillgris...

Ljus och Kärlek!
Namaste

Otillräcklig...

Ibland undrar jag vad polängen är att orka fortsätta. Vad är det för liv jag lever egentligen? Ta idag som exempel. Ester fyller 9 år idag och har haft kalas. För enkelhetens skull hade vi det vid bjursjön. 14 bjudna dök upp. De badade (Anders, Elvira och svärmor agerade badvakter), vi grillade korv (jag fick fyr på engångsgrillarna och började grilla, sedan tog A över), de badade igen, jag åkte och köpte glass och sedan var det i princip över. Då tog vi och badade allihop i familjen, som var med. Jag lyckades med handkraft få i Melker också. Därefter åkte vi hem. Och jag kraschade totalt. Jag menar, vad har jag gjort idag? Grillat lite korv, hällt upp lite saft, åkt och köpt glass och badat... Ska det vara allt? Jag vill så mycket mer med mitt liv... Har försökt ta mig upp ur sängen ett par gånger, men det går bara inte. Precis ALLT gör ont, trots morfin. Ligger bara och tårarna bara rinner. Vad fan är det för liv?! Vad fan är det för mamma jag är? Jag har halvsuttit nu i några minuter för att skriva detta och det känns som att nacken gått av, på längden och ryggraden är på väg käpprätt in i skallen på mig. Jag vill inte leva så här, som nån jävla börda, som ett värkande kolli som inte ens kan finnas fullt ut för mina barn. Som inte kan bidra ekonomiskt. Som inte kan jobba. Som bara är besvärlig. Som inte kan... Som nån sorts "omänniska"...

Ester är iaf nöjd med dagen och det gläder min själ att se henne så glad.

Nu klarar jag inte av att ens halvligga längre...

Ljus och Kärlek!
Namaste