Idag, är en bra dag! Den började lite halvdant dock, med en gråtande Melker som i ångest bad att inte tvingas till fritids. Igår låg han hos mig i sängen och vi pratade om skolan. Han sa att han kände sig väldigt stressad. Ok, sa jag lätt road över ordvalet. Vad är det du är stressad över? Jo, när jag går ute är jag alltid så rädd att någon ska komma bakifrån, från sidors eller framifrån och slå mig... Mitt hjärta brast. Igen... Så, han fick vara hemma idag och när jag dumpat tjejerna imorse, åkte jag inom Melkers fritids för att prata med dem. Det var tyvärr fel avdelning som hade öppet, så därmed var inte rätt personer där. Men det jag berättade mottogs ganska svalt. De konstaterade att de får väl hålla ett extra öga på honom framöver. Problemet är ju bara, att Melker slutat tala om för de vuxna när något händer... Han upplever att ingen gör något ändå... Vi gör vad vi kan iaf, för att han ska få byta skola och kanske få vara på något annat fritids i sommar åtminstone...
Var till NÄL med Samuel idag. Han skulle til ortopedmottagningen. Döm om min förvåning när det var Stener han skulle träffa. En läkare som nästan uteslutande jobbar med knän. Det blev en helt annan undersökning än de tidigare. En helt annan attityd också. Tidigare har de nästan inte trott honom, eftersom alla röntgenundersökningar är anmärkningsfria. Lik förbannat, låser sig hans knä i 90° vinkel och han får bryta upp det under illvrål. Men Stener trodde honom, pekade på knät och frågade om det är här det känns och Samuel, synnerligen förvånat, konstaterar att det är det. Steners teori är att menisken ligger löst i knäleden, halkar snett och låser knät. Eftersom den är hel, är detta inget som syns som något avvikande på röntgen eller magnetröntgen. Så, det blir operation efter sommaren då han kommer sy fast menisken och förhoppningsvis ska detta lösa hans problem. Det blir en rehabiliteringstid på ett par månader efteråt, men det är ju en piss i Nilen efter så många års helvete...
När vi kom hem, lade jag mig för att sova. Sovit dåligt inatt. Det gör jag iofs varje natt, men ändå... Blev väckt av att mobilen ringde. Det var min handledare på försäkringskassan. Först och främst, kom vi överens om att min läkare inte kan skriva läkarintyg. Men vi pratade i gott och väl en halvtimme ovh det slutade med att min sjukpenning (för perioden 1 juni-31 oktober) är godkänd! Dessutom kom vi fram till att min ersättning var alldeles för låg, så jag kommer få det retroaktivt som en extra utbetalning. Jag får en inkomst igen!
Med detta for min ångest ut genom taket och ersattes av en fullständigt omätbar rastlöshet och matthet. Jag är som utsketet äppelmos. Likaså kom migränen som ett brev på posten. Eller ja... Inte postmord direkt då den kom tämligen omgående... Nåja, nu är det dags att hämta hem mina älskade avkommor igen...
Ljus och Kärlek!
Namaste
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar