Otillräcklig...

Ibland undrar jag vad polängen är att orka fortsätta. Vad är det för liv jag lever egentligen? Ta idag som exempel. Ester fyller 9 år idag och har haft kalas. För enkelhetens skull hade vi det vid bjursjön. 14 bjudna dök upp. De badade (Anders, Elvira och svärmor agerade badvakter), vi grillade korv (jag fick fyr på engångsgrillarna och började grilla, sedan tog A över), de badade igen, jag åkte och köpte glass och sedan var det i princip över. Då tog vi och badade allihop i familjen, som var med. Jag lyckades med handkraft få i Melker också. Därefter åkte vi hem. Och jag kraschade totalt. Jag menar, vad har jag gjort idag? Grillat lite korv, hällt upp lite saft, åkt och köpt glass och badat... Ska det vara allt? Jag vill så mycket mer med mitt liv... Har försökt ta mig upp ur sängen ett par gånger, men det går bara inte. Precis ALLT gör ont, trots morfin. Ligger bara och tårarna bara rinner. Vad fan är det för liv?! Vad fan är det för mamma jag är? Jag har halvsuttit nu i några minuter för att skriva detta och det känns som att nacken gått av, på längden och ryggraden är på väg käpprätt in i skallen på mig. Jag vill inte leva så här, som nån jävla börda, som ett värkande kolli som inte ens kan finnas fullt ut för mina barn. Som inte kan bidra ekonomiskt. Som inte kan jobba. Som bara är besvärlig. Som inte kan... Som nån sorts "omänniska"...

Ester är iaf nöjd med dagen och det gläder min själ att se henne så glad.

Nu klarar jag inte av att ens halvligga längre...

Ljus och Kärlek!
Namaste