Ja, jag har tillbringat en natt i helvetet. Eller ja, om det hade funnits ett helvete, så hade det varit så här. Började känna av en panikångestattack under uppseglande igår kväll. Försökte ignorera den så gott det gick. Till slut gick det inte längre, utan jag tog en Atarax och gick och lade mig. Sov skapligt, för att vara jag. Melker vaknade vid 2.30 och hade vansinnigt ont i sina ben. Det är inget ovanligt utan händer då och då. Jag klev upp och gav honom lite ipren, vilket brukar hjälpa. Sedan var det kört... Ångesten tog ny fart och vid 4.30 orkade jag inte längre utan tog en Atarax till. Det gjorde att jag till slut kunde somna, framåt 5.30.
6.15 ringer klockan... God morgon, typ... Kommer knappt ur sängen och då med stor möda. Mår piss, pest och ebola. Men får iaf, kanske, hjälpt A iväg med barnen. Vet eg inte om jag var till någon hjälp, om jag ska vara ärlig, men jag stod iaf upp...
Melker är hemma då han haft halsfluss. Han är dock mycket bättre nu och kan äta och dricka som vanligt. Det innebär dock, att hans energinivå ligger på en skala som inte är tillgänglig för en annan. Möjligen att jag kan se den på bild om jag googlar... Jag, är fast knuten till sängen idag.
Jag har lagt ut min Cover för försäljning på några sidor på fb. Vi måste få in pengar någonstans ifrån, om vi ska fixa den här månaden och den är en av ytterst få saker som kan inbringa ett par tusen... Det gör ont i själen, men jag tröstar mig med att någon gång i framtiden, kanske jag kan köpa mig en på nytt...
Det är inte mycket som går vår väg fn. Vilket späder på ångesten. Jag ska fortsätta mitt rotande här hemma efter saker som kanske kan rendera i några extra kronor. Det finns säkert lite urväxta kläder efter barnen jag kan lägga ut till försäljning. Men. Det tar energi. Energi jag inte har...
I förrgår var jag till läkaren på psyk. En liten öststatskvinna med brytning som pratade nästan oavbrutet. Jag, med mina kognitiva svårigheter, koncentrationssvårigheter och minnesproblem, minns inte mkt av vad hon sa egentligen. Men det som fastnat var, att fibromyalgi har endast psykiska orsaker och att jag skulle få nån behandling i grupp som jag inte minns vad det skulle syfta till. Det intressanta var att hon också antydde att jag lider av social fobi, vilket rimmar ännu sämre med gruppterapi... Näpp, inte mycket förtroende fick jag för henne direkt. Dessutom slutar hon i vår och jag kommer inte få träffa henne igen. Fantastiskt... Jag är plågsamt medveten om att både fibro och ME försämras av stress och psykiska påfrestningar, men att från det dra slutsatsen att de har enbart psykiska orsaker, är fullständigt uppåt väggarna! Båda är neurologiska sjukdomar, där man faktiskt hittat biologiska markörer, men dessa prover är fortfarande på forskningsstadiet.
Alla med psykiatriska bekymmer och som gått igenom helvetet och tillbaka, utvecklar inte fibro eller ME. Alla med fibro och/eller ME har heller inga trauman i sin bakgrund, även om det givetvis förekommer. Båda dessa påståenden motbevisar läkarens påstående att de enbart har psykiska orsaker... *mutter* Det är då själva fan att det ska vara så svårt för vården att acceptera ME och fibro som egna diagnoser?! Fibromyalgi har diagnoskod M79.7 enligt ICD och är därmed en egen, erkänd diagnos. ME/CFS har tyvärr inte kommit med i ICD-registret ännu utan härrörs ofta som F43.8A Utmattningssyndrom eller det mera flytande begreppet M79.1 "Myalgi "eller ÄNNU mer flytande och intetsägande R68.8 "Andra specificerade generella symptom och sjukdomstecken"... Undra på att försäkringskassan löper amok... Tidigare kallades vi SVBK i journalen. Dvs Sved-Värk-och Bränn-Kärring. Detta får man idag inte skriva i journalen längre, tack och lov. Men uttrycket lever kvar och framförallt attityden gentemot patienter med dessa diagnoser.
På måndag, börjar jag en utredning angående min arbetsförmåga, funktionsnedsättning osv. Ångest... Nya människor jag måste frottera mig med i fyra veckor och dessutom bli observerad och bedömd under tiden. Som nån annan jävla avelskossa som går runt i en hage till allmän beskådan... Näpp, ser inte fram emot detta. Alls... Men vem vet, jag kanske blir positivt överraskad...
Elvira har lyckats med bedriften att ta sig utanför dörren i riktning mot skolan idag! Hon har matteprov efter lunch och jag hoppas så att hon fixar detta!
Nu, ska jag försöka ta mig ur sängen och laga lite önskekost åt den lille sjuklingen: Champinjonsoppa (på påse)... Kunde varit värre, igår önskade han köttfärslimpa, vilket jag definitivt inte hade rott iland idag...
Ljus och kärlek!
Namaste
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar